Kyrkogårdslav Pleurostica acetabulum

Engsö Celibriteter

Av Anders Torsten Hasselrot

Kyrkogårdslav har rapporterats tidigare men den här är relativt stor, 3 dm2 med fina apothecier (där sporer bildas) och växer på första hästkastanjen till vänster då man tar in på vägen mot slottet från Engsö huvudväg. När ni går och hämtar post. Gå och titta. Den är där året runt.

Bergs tusenåriga historia

Av Kjell A. Johansson

Bergs tusenåriga historia

Kjell A Johansson

Under det första årtusendet av vår tideräkning började det som skulle bli Ängsö höja sig så mycket över den dåtida havsvik, som senare blev insjön Mälaren, att människor kunde bosätta sig där. Denna bosättning utgick från Kungsåra som sedan bronsåldern haft ganska tät bebyggelse. Från norr till söder var det tre större öar: Tjäderön där skogsfågeln tjäder hade sitt revir, skild från denna av ett smalt sund Engsön, som naturligtvis fick sitt namn av sina ängsmarker, och Utön som låg längst bort ur Kungsåras synvinkel. Den var skild från Engsön av ett bredare sund där nu slottsparken finns. De mindre öar och holmar som också skulle ingå i Ängsö var Kurö, det som idag kallas Lindberget, Högsholm och Labbarn. Alla dessa önamn har också blivit gårdsnamn.

Det sägs att Engsö till en början nyttjades som hästhage av Kungsåraborna. Den största och länge den viktigaste bosättningen var vid Berg längst in i en vik som vette mot Kungsåra, det som nu kallas Bergsviken. De som slog sig ner där tog givetvis vara på den rikliga gräsväxten och ägnade sig åt boskapsskötsel. De hade kor för att få mjölk till smör och ost, får för ull till kläder, svin för kött och höns för ägg. Fisk fanns rikligt i sjön. De hade med dagens mått mätt rätt små åkerlappar, där de i första hand odlade korn, vete i ganska liten utsträckning, kål, ärter och bönor. För tillverkning av kläder, dukar och sängkläder sådde de lin på lite sankare mark.

De bodde antagligen i ett långhus med plats för flera familjer och deras trälar, om de hade sådana. Vid ingången på ena gaveln hade gårdens överhuvud sin plats, längst bort mot den bakre gaveln hade husdjuren sin plats vintertid. Här en bild på hur huset kanske såg ut.

Det hade en invändig stomme av stolpar på vilka balkar lades och mot dessa fogades sparrar som bar upp taket. Materialet skiftade från trakt till trakt beroende på tillgång. På Engsö var det naturligt att använda vass till taket exempelvis.

Vilken religion hade de? Det är omöjligt att veta. Det enda som ger en antydan på hedniska seder är namnet på ett stort flyttblock vid en krök på vägen till Löttorp.

Det kallas Smörsten efter bruket att bestryka stenen med smör eller annat fett i magiskt syfte. Kanske offrade man till guden Frey, senare Frö, liksom i Kärrbo tvärs över sjön vid Frösåker. Annars fanns det gott om oknytt som man skulle hålla sig väl med eller undvika. Närmast gården var det vättar, varav den viktigaste var Tomten, eller Tomteguden som Heliga Birgitta säger.  Därefter kom alfer och älvor som bodde under stenar och i snår. I skogen fanns huldran eller skogsfrun och i avlägsna skogar höll troll till i grottor. I sjön lurade näcken och sjöfrun. Alla dessa väsen har folk trott på ända in i vår tid.

De döda begravdes på gravfältet söder om bebyggelsen.

Vid vikingatidens slut skedde många stora förändringar. Kungamakten förstärktes och stabiliserades. Kristendomen och feodalismen i ekonomisk bemärkelse infördes. Förut hade jorden tillhört släkten eller ätten, nu var det kungen som kunde förfoga over jorden. Hur denna övergång gick till är svårt att veta, men om byborna försökte hävda sin självständighet hade kungen sin väpnade hird som slagkraftigt argument i en tvist. I Kungsbyn, en husby, det vill säga en by som tillhörde Uppsala Öd, lät dåvarande kung bygga en stavkyrka, förmodligen på den gamla kultplatsen. Han lät tillverka en bänk där han och hans familj eller följe kunde sitta medan församlingen fick stå och beundra ryggsidan av bänken med relief i runstil. Detta är Sveriges äldsta möbel och finns nu på Historiska muséet.

Engsö fick ett kapell vid Berg, där planen framför nuvarande Bergs gård fortfarande kallas Kapellbacken. Det var prästen i Kungsåra som kom och höll predikan, men på plats vid Berg fanns en klockare. Han fick sin tjänstebostad uppe på Klockartorpsberget och en vret mot Berg till. På en tid när folk inte hade ur var det viktigt att sammankalla menigheten med en ljudande klocka. Klockaren skulle vidare leda sången i kapellet. Nu skulle de döda begravas i vigd jord vid kyrkan i Kungsåra. Så sent som på 1700-talet kunde man peka ut platsen där Engsöborna begravts.

Här ovan en bild på hur kapellet kan ha sett ut.

En kung, Knut Eriksson, son till Erik ”den helige” Jedvardsson skänkte Engsö till Julita kloster som i sin tur skänkte det till Riseberga kloster innan det hamnade hos Gregers Birgersson, oäkta son till Birger Jarl. Ängsö blev som en lekboll för kyrka, kungar och adelsmän. Så år 1310 kom Abjörn Sixtensson i besittning av ön, efter kort tid efterträdd av sin son Nils Abjörnsson. Det var denne som lät bygga Engsö kyrka som stod färdig omkring 1340, grant bemålad invändigt av tidens bästa muralmålare. Enligt gammal sägen lät herr Nils ta dörren till kapellet på Berg och forsla den till kyrkan för att där bli dörr till sakristian.

Som ett slags signatur lät han också måla sitt ättevapen, en sparre, på dörren. Nu kunde bergsborna begravas vid den nya kyrkan. År 1472 skänkte dåvarande slottsherren Arvid Trolle en gård nordväst om kyrkan, kallad Åholmen, till kyrkan som prästgård.

Nästan som ett unikum i Sverige infördes även juridisk feodalism på Engsö. Det andra stället där detta skedde var Brahesläktens Visingsö. Förutom att herren till godset fick rätt att tillsätta präst, blev han också domare över sina undersåtar. Detta kallades hals och handrätt och avskaffades inte förrän under Karl XI år 1691.

Flera andra förändringar skedde under medeltiden. Den av vikingar från Ryssland importerade knuttimringstekniken slog igenom. Man övergav långhuset och byggde i stället fler specialiserade hus. Nära boningshuset fanns en matbod och ett magasin mm. Längre bort låg ladan, fähuset, och stallet.

Viktigaste sädesslag var fortfarande korn. Vid Berg tycks man vid slutet av medeltiden ha satsat mest på åkerbruk och allt mindre på boskapsskötsel. De åtta bondgårdar som byn Berg nu bestod av erlade som en del av avraden (=ungefär arrende) till slottsherren 2720 kg korn om året, det gör 340 kg per gård, lika mycket som Karsbo och Högsholm med två gårdar var skulle leverera. Till skillnad från övriga gårdar skulle Berg inte bidra med smör, men år 1547 med 160 ägg och hela 16 höns. Förutom att leverera lantprodukter skulle bönder och torpare utföra arbete på sätesgården när så behövdes, den så kallade dagsverks-skyldigheten.

Klockaren bodde kvar vid Berg till 1600-talet när en ny Klockaregård uppfördes nära slottet och kyrkan. Kyrkvaktaren och spögubben, han som tog upp kollekten med en håv på ett spö, och senare även orgeltramparen bodde kvar på Berg till slutet av 1800-talet.

När klockaren flyttat kunde folk på Berg se hur en väderkvarn byggdes uppe på berget framför torpet. Egentligen låg kvarnen i Tjärns rote och tillhörde Karsbo-Sandgrinds by, men det var nog Bergsbönderna som hade största nyttan av kvarnen. Klockarvreten bytte namn till mjölnarvreten.

Den viktigaste grödan var nu råg och skulle så förbli till 1930-talet. I lönen till en statare ingick om året bland annat 600 kg råg, 300 kg vete och 100 kg korn.

Vid mitten av 1600-talet var Berg fortfarande den största byn på Engsö, den omfattade omkring 50 personer. Tjärn hade 30, Ängsögård, Högsholm och Kurö 20 var. Siffrorna är naturligtvis ungefärliga, minderåriga redovisades till exempel inte i husförhörs-längderna.

Tvåhundra år senare hade Berg samma antal invånare, men nu hade Tjärn lika många som Berg, Kurö hade vuxit till 30 medan Ängsö Gård hade betydligt fler, över 50.

På kartan ovan ser vi 14 stugor, som symboliserar hushåll, ytterliga några ligger utanför detta utsnitt av original-kartan. En av stugorna är soldatens. Eftersom vi vet att det fanns 8 bönder måste de andra stugorna bebos av olika hantverkare och de ovan nämnda kyrkofunktionärerna.

Mot söder går vägen till Ängsö Gård, den som senare kallades Gröna Vägen. Mot nordost går, med en delvis annan sträckning än i dag, vägen till Löttorp och Tjärn. Nere till höger ser man Hövägen som ledde ner till Storängen. Alldeles under står det Kapellbacken.

Åkertegarna är noggrant markerade med siffror och med olika färg för de båda åkerskiftena. Ett antal år skulle den ena åkern brukas, medan den andra låg i träda. Sedan bytte man. Ängsmarken är inte markerad, den brukade man gemensamt. För djuren fanns olika hagar, västerut låg Kalvhagen och Risingen, österut Hemkohagen, på andra sidan Storängen Långkohagen. Bergs åkrar sträckte sig halvvägs till Ängsö Gård och prästgården åt söder, österut gick de ända upp till nuvarande Ektorp.

Den agrara feodalismen fortsatte ostörd fram till mitten av 1700-talet. Från statsmakterna kom då idéer om utskiftning av gårdar och rationalisering av jordbruket. Ängsö som nu blivit fideikommiss berördes till en början inte så mycket av nymodigheterna. Men omkring 1820 infördes det kapitalistiska statarsystemet vid Tjärn och huvudgården och byn Berg började upplösas för att omkring 1850 bara bestå av en enda bondgård. Även den drogs in varvid större delen av jorden fördes till  Ängsö Gård. Övrig jord gick till det nya dubbeltorpet Ektorp eller togs över av den nya gården Storängen. En av bönderna vid Berg fick nytt arrende på Långholmen, en annan flyttade som ett slags pensionering till Lilla Kocktorp, som kallas lägenhet, vilket betyder att ingen jord annat än en potatisåker hörde till stället. De andra före detta bönderna vid Berg fick bli statare under Ängsögård. Många av husen revs, andra fick stå kvar, till exempel soldatens torp, skomakarens torp och orgeltramparens.

År 1909 beslutade den nye, driftige fideikommissarien på Ängsö Alfred Piper att Berg skulle återuppstå som bondgård. Som ett minne av den gamla byn kallades Berg i arrendekontraktet för Bergs Gård 1 – 5. Den förste nye arrendatorn var Axel Wetterström från Teda, men han stannade bara två år. Den som jämte greven skrev på kontraktet år 1911 var Carl Ryttersson, som tidigare arrenderat Solvik. Berg hade då 34 har åker och som betesmark nämndes Risingen och Hemkohagen. Arrendet var 750 kronor årligen att betalas på gårdskontoret med den ena hälften 14 mars och den andra 1 november. Enligt kontraktet skulle arrendatorn bidra till underhåll av ångbåtsbryggan vid Ängsösund. Vidare stipulerades att åkerjorden skulle indelas i sju lika stora delar och brukas i växelskift. Efter första världskriget byggdes en ny stor lagård med stall och lider.

Carl Ryttersson höll auktion år 1929 och arrendet togs över av sonen Helmer som stannade till 1933. Då kom Gottfrid Lind med stor familj från Kärrbo. När han avled 1943 tog sonen Sven över och brukade Berg till 1958. Då återgick Berg till att brukas under Ängsögård.

Numera har Berg bara en åretruntboende familj, se bilden, men på somrarna sjuder alla de små stugorna av liv.

Ovan, huvudbyggnaden som den ser ut idag. Till höger skymtar den gamla huvudbyggnaden bakom några träd. Förr var här en körsbärslund, men nu har askarna tagit över

‘Massförekomst’ av Ekspik i Engsö slottspark

Av Anders Torsten Hasselrot

Den rödlistade (VU) spiklaven Ekspik Calicium quercinum har blivit funnen på åtminstone tre äldre träd i Engsö slottspark. Den har inte rapporterats tidigare på Engsö.

Söndagen innan påsk kom Martin Westberg och Ola Hammarström (Lichenologiska föreningen) ut för att reka inför höstens fullbokade exkursion till Engsö. Lichenologi är läran om lavar och Martin och Ola är riktigt duktiga på lavar så, det var en stor förmån att få följa med dem som vägvisare.

Vi var runt lite och kolla på Utsikten, Berg och ängarna öster om slottet men de stora glädjeropen kom när vi kom in på slottsområdet. Här fanns det Ekspikar i asken alldeles innan man tog sig in genom grinden till slottsgården.

Ekspik Calicium quercinum på Ask så bra förstorad som jag kan få den med min kamera.
På avstånd kan man se ett grått fält fullt av Ekspik. Troligen har den optimala miljön skapats av att sav runnit längs stammen. De här träden är extremt värdefulla och mycket känsliga för beröring. Tag med luppen och njut och låt bli att krama träden :).

Röda Lohin

av Maria Lilja

Ängsö, 28 maj 1988. Det är en dag med medelmåttig försommarsol. Öarnas kanter längs Granfjärden är inbäddade i skirgrön vass, så färskt grön att den fortfarande inte kan höra samman med riktig sommar. Över sjön går krusiga vågor som erbjuder den fiskmås som nu behagar att guppa runt en stunds vila. Himlen är prydd av molntussar och mot de stenvarma hällarna på Långholmen fläktar en svag vind. Över Granfjärden i riktning mot Fagerön klyver en tomatröd pil till motorbåt vattenytan och lämnar en vågstråle efter sig. Motorn är en svart Mercury med guldfärgad text. Kanske förstör den idyllen med sitt vrålande, kanske tillför den liv och rörelse. Det beror lite på vem man frågar. Båten är en röd Lohi med bokstäverna TWF på ena sidan i svarta plastbokstäver, efter min pappa Tommy Valdemar From. På golvet (förlåt, durken – har förstått att det är viktigt med orden för båtfolk) ligger en brun barnvagnsinsats i dåvarande moderiktig manchester. Mitt i allihop ligger en bebis med bomullsmössa och sparkdräkt. I takt med att röda Lohin dunsar mot vågorna dunsar och vaggas också bebisen, fast förstås inte alltför våldsamt. Bara lagom guppigt för att hon ska härdas i sjölivet och tillräckligt för att leksakerna i snöret ovanför ska skallra till. Bebisen är jag. Jag är 14 dagar. Och det är min första resa över Granfjärden.


Några år senare är det fortfarande min pappa Tommy som kör röda Lohin. Den lever fortfarande nu år 2021, men det gör inte min pappa. Den förr så knalliga tomatfärgen är något dassigare nu och solblekt, men i stort sett är båten densamma även idag. Lite bättre utrustad förstås men annars är det samma båt som den 28 maj 1988 lät sin algsmetiga plastbotten skrapa sten när vi gick iland på Fagerön den där dagen för 32 år sedan. De tre decennierna har satt sina spår i den röda plasten som är full av märken, hack och repor. Och visst är det så att en del skador efter oförsiktiga gånger du lagt till vid öar och bryggor vill du på något märkligt vis behålla. Vissa fel och brister i båtens utrustning och vissa saker du borde putsa upp, det vill du inte åtgärda. Ibland vill du ändå att båten ska ha den där repan som uppkom när du tappade stålkanten på ankaret över relingen. Ibland vill du behålla det djupa hacket i golvet (förlåt, durken nu igen) som en signatur för den gången du tappade fiskelådan med ett brak med spetsiga tången först. Du vill inte putsa upp förarglaset och få utmärkt sikt, nej; då vill du hellre behöva kryssa med ögonen mellan fläckar och sprickor även om du aldrig skulle erkänna det. Du vill inte ha det perfekt. Och kanske vet du inte ens varför. Kanske beror det på att dina barndomsminnen kan drunkna i putsmedel och fogmassor om du renoverar för mycket. Kanske skulle de gnisslande årklykorna tappa sin magiska kraft om du inte varje gång du lägger ut från soltorr brygga kan titta på de slitna årorna och känna askträets släta yta, så utsatt av väder och vind att du aldrig i världen skulle vilja byta upp dig till moderna aluminiumpaddlar. Även om det är extrapris på dem just nu och du iså fall skulle slippa dina uppruggade träpinnar till färdmedel som ger dig både stickor i fingrarna och väger som en mindre ponny när du ska försöka ta dig någonstans.

År 1994 fick jag min första fisk, en liten abborre inhämtad med pimpelspö från babords sida på röda Lohin. Trots att över 25 år har förflutit sedan den dagen minns jag den mycket tydligt. Jag minns också de svartrepiga märkena i durken och getingboet som varje sommar fann sin hemvist strax under relingskanten på insidan av plasten. Det var getingar överallt, särskilt i håret minns jag. Det var inte en perfekt start på båtturerna, men det var kanske heller inte för det perfekta min pappa vred om den där båtnyckeln och kastade i kättingen med ett glittrande plask i Grisfjärdens vatten.

Ja, kanske är det istället för det icke perfekta vi lever och andas, för det som är unikt just för oss. Det som inte är tillrättalagt kanske är det som helar oss mest. Det som talar till det djupt mänskliga i oss; våra minnen. Det som gör oss till dem vi är. Inte blir vi desto mindre övertygade om den tesen i de fall vi – som av en slump – ramlar över bevis på att världen alltid har något planerat för oss. Tror du på slumpen? Hm. Lyssna på det här;

Västerås, 7 oktober 2020. Jag sitter på mitt kontorsrum och smygsurfar på bostadssajter. Jag tittar på hus till salu och väljer att se en karta över hela Sverige med alla tänkbara fastigheter. Färgade prickar visar vilka typer av fastigheter som finns till salu. Det finns 25 000 hem till salu, hur ska jag kunna välja en? Jag låter slumpen avgöra och klickar på en som ligger mycket isolerad, inbäddad mellan kalfjäll och tjärnar i norra Sverige. Det visar sig att jag hamnat på en mindre gård i höjd med Ammarnäs i Västerbottens län. Bilderna på huset är fina. I garaget strax intill råder ordning och reda. Och mitt på golvet står ett båtsläp med en röd Lohi på.

Mitt framför mina ögon finns den där. Hur jag kunde slumpmässigt välja just denna fastighet bland alla tusentals på den svenska bostadsmarknaden övergår den ordnade världen. Hur många saluobjekt som har en röd Lohi i garaget vet jag förstås inte, men jag är övertygad om att det är en mindre andel. Det är sådant som gör mig övertygad om att ödet förvisso inte är hugget i sten, men likväl finns tendenser att dra sig åt det man känner som en del av sig själv.

Röda Lohin har fraktat mig över vatten efter skolavslutningar, vardagar och för mitt eget höga nöjes skull. Den har haft min femåriga kropp liggandes på mage i fören när jag sjungit Den blomstertid nu kommer, den har haft min 25-åriga kropp liggandes på samma sätt sjungandes samma sång men varandes en annan sommar. Om man kryper riktigt riktigt långt fram – så långt man vågar och så en liten bit till – och håller ut armarna medan båten kör så flyger man. Sjunger man Den blomstertid nu kommer samtidigt som man flyger dränks sången i farten så den som kör där bak inte hör. Plötsligt kan man säga vad man vill till en farled som aldrig skvallrar. Den är tyst, allt är tyst.

Lyssnar man noga i tystnaden kan man höra vingslagen från en barndom.

Hulda Josefina ‘Fina’ Lindström

Av Anders Torsten Hasselrot

Hulda Josefina Johansson f. Lindström 1885-1967

Det här porträttet är skänkt av Gudrun Engsheden f. Tapper till Engsö hembygds- och intresseförening. Porträttet låg tillsammans med andra skänkta foton på skrivbordet i Kocktorp.

Jag samtalade med Gudrun för en tid sedan om porträttet och lovade henne att både porträttet och hennes artikel om Hulda Josefina ’Fina’ ( https://engsohembygdsforening.se/berattelsen-om-hulda-josefina-fina-johansson-fodd-lindstrom-och-hennes-liv-har-pa-angso/ ) kommer att bli publicerat i föreningens sommartidning. Porträttet kommer naturligtvis att bli publicerat som helbild.

Porträttet kommer dessutom att ramas in och sättas upp i Kocktorp eller i magasinet. Det här är ett unikt mycket vackert fotografi.

Skrift på baksidan av fotot

Ängsö Medeltidsdagar

av Maria Lilja

Den 8 juni 2019 besökte jag Ängsö medeltidsdagar tillsammans med familj och vänner. Det var ett imponerande välarrangerat evenemang som lockade massor av folk. I slottsparken hade marken förvandlats till medeltidsby med uppsatta tält, utklädnader och diverse stånd där man kunde köpa nyttiga och onyttiga ting.

Vi gick ut starkt med att provskjuta med pilbåge. Jag lyckades inte få någon pil att fastna även om jag träffade tavlan, men det gick desto bättre för gossen i blått som satte två pilar på första försöket. Det är dock inte alls så lätt som det ser ut, kunde vi snabbt konstatera efteråt.

Det var en mycket het dag och på baksidan av slottet ner mot nya kyrkogården trängdes folk i jakten på lite skugga. Jag minns att jag och barnen satte oss delvis i brännässlor men att det ändå var ett val vi föredrog framför att kokas till döds på grusplanen framför slottet. Varmt var det!

Denna vackra fjording fanns tillgänglig för en liten provtur. Notera den rastypiskt klippta manen som klippts så att den står upp (ståndman) men här har man även tillämpat ett klassiskt norskt mönster där de svarta partierna framträder som i små hål. Det svarta taglet i mitten kallas ål.

Under medeltidsdagarna fanns även marknadsstånd med hemslöjd och hantverk från norr till söder. Skålar, träkrus, luffarslöjd, smyckestillverkning, läderhantverk, förkläden, ullprodukter, gammaldags karameller och mycket mycket mer. Aktiviteter vi provade på var medeltida gycklarspel, slåss mot en viking och framförallt det spännande tornerspelet som var så spännande att det inte blev några foton tagna. Många var de tappra riddare som segrade och stupade framför Ängsö slott den dagen!

Barndomshemmet Västerudden

av Maria Lilja


Den 30 juni 2018 var jag och Rolf Lilja på utflykt till hans barndomshem på Västerudden, Långholmen. Jag hade aldrig varit där och eftersom det var strålande väder passade vi på. Min pappa hade nyligen avlidit och jag hade om möjligt blivit ännu mer intresserad än tidigare av att söka mina rötter.

 Vi utgick från Stora Utön och tog båten från bryggan mittemot färjeläget på Långholmen och gick sedan iland på Långholmen. Vi genade tvärs över ön på en lite sumpigare våtmark. Trots att det var nära 30 grader varmt och mycket torrt i marken fanns här och där ändock små vattensamlingar. Vi passerade bland annat ett flertal kor med sina kalvar. Kalven på bilden nedan hade svårt att hänga med i sin mors tempo.


Efter en stund kom vi fram till vägen som går i det inre av ön fram mot Västerudden. Skogen var delvis avverkad men i stort sett såg den likadan ut som på 40-80-talet. Vid gamla ”infarten” till  bostället hade två rådjur legat och vilat i skuggan under en mycket stor gran och de fick förstås full panik när vi kom gåendes och var borta nästan innan vi hunnit se dem. Naturen var mycket vacker med fullt engagemang i surrande insekter, fladdrande fjärilar och inte minst blommor i mängder.

Rolf berättade om en gammal ek han känt till sedan han var barn och vi passade på att föreviga ögonblicket när han återigen hade vägarna förbi. Hur gammal eken är vet vi förstås inte men vi kan konstaterade att den åtminstone stod där i slutet av 1800-talet och att den då var fullvuxen. Det tar 150 år för en ek att bli mogen för avverkning! Nu har den börjat smula lite, men lever än.

Efter en varm promenad kom vi fram till Västerudden och tittade på gården. Ladugården är nedbrunnen sedan länge men Rolf visade var han och hans syster haft sina sovplatser. Systern Sonja –  min farmor – hade sin säng uppe på vinden i huset med trappa upp vid sidan av huset och Rolf berättade hur hon en gång ramlat ner illa nedför trappan. Vi besökte också bryggan och tittade på hur trädgården såg ut. Jag fick också höra berättelser om vilka lekkamrater han haft (det var mycket ont om andra barn förstås), bland annat två flickor som var sommargäster. Många vackra originaldetaljer var kvar, såsom sjöstugan och en grind. På åkern utanför gick vi på samma sätt som vägen gick förr, men numera är den borta. Vi rundade bland annat en sten där Rolf klättrade som liten och jag provade förstås också att klättra på denna sten…. Rolf berättade också om tunga arbeten på gården och att det ibland kunde bli lite långtråkigt, särskilt om det varken var båt- eller issäsong. Jag fick också höra om vilka djur man haft, bland annat kor och grisar. Och hällen gården vilar på är förstås samma sten den alltid varit och sticker upp i gräsmattan på samma sätt nu som då. Vissa saker ändras inte och det är mycket roligt att få ta del av alla minnen.

Engsö-modellen

Av Anders Torsten Hasselrot

Historik

För Engsö Hembygds- och intresseförening blev året 2020 en tid för kraftig förändring mot digtalisering. I början av 2020 hade knappt någon digital struktur att tala om. Vi hade fått i gång en hemsida som låg hos Loopia, ett webbhotell baserat i Västerås.

Vi valde Loopia eftersom de hade avtal med ’Wordpress’ som är ett utmärkt program att tillverka hemsidor i utan att kunna HTML. De hade också en mängd hjälpprogram för allt mellan säkerhet och ’design lull lull’. De har dessutom en utmärkt serviceavdelning där man kan fråga vilken idiotisk fråga som helst och ändå bli vänligt bemött.

Vår sida var konstruerad som en traditionell ’blogg’ med våra berättelser i centrum. Vi hade dessutom Dropbox som vi arbetade med gemensamma filer i.

Så kom Covid-19. Vi insåg att enda möjligheten att nå våra medlemmar var att prova videomöten. Vi valde ’Google Suite’ som hade ’Google Meet’. Vårt första styrelsemöte hölls på ’länk’ i mars 2020 och vi hade årsmöte juni 2020 med ungefär lika deltagare som vi brukar vara på våra fysiska årsmöten och det gick över förväntan bra.

Under sommaren körde vi både föredrag och exkursioner virtuellt. I början var vi 10-15 personer på mötena och under hösten ökade deltagandet till 40 till 50 deltagare i snitt. Denna ökning var ett resultat av att vi jobbade tillsammans med Västerås Släktforskarklubb och Naturskyddsföreningen, Västeråskretsen.

Västerås släktforskarklubb har en tidskrift som heter Arosiana med väldigt bra innehåll. Jag har träffat medlemmar som aldrig visat sig på något möte och de har berättat för mig att de är medlemmar enbart för att få Arosiana i brevlådan. Likaså Badelunda hembygdsförening har en tidning som lockar till medlemmar från hela Sverige som sällan kommer till ett fysiskt möte.

Engsö har nog tyvärr den sämsta internetteckningen i Mälardalen och många var ledsna över att de fysiska aktiviteterna stängdes ner. För att kunna ge medlemmar ytterligare ett värde började vi fundera på om vi inte kunde göra en gammaldags jultidning lknande ‘Julstämning’.

Inspirationen hämtades från ’Arosiana’, ’Julstämning’ och ’Yrfän’. Speciellt ’Yrfän’ har länge förundrat mig. Det är underbar tidning om insekter som framställes ideellt men ser ut som riktigt proffsigt magasin. Under hösten tog jag kontakt med redaktören Magnus Bjelkerfeldt och han beskrev för mig att vi måste ta kontrollen över hela processen fram till att man levererar en PDF fil till en lokal tryckare. Det gäller såväl tidning som bok och vi skulle kunna få ner kostnaden av trycksaker till så lite som 20 %.

Jag hade hoppats att vi skulle kunna skapa en PDF fil genom en knapptryckning i ’Wordpress’ som vi har vår blogg i, men det var det ingen tryckare som ville höra talas om. Det var ’Adobe In Design’ som gällde som kostar 220 kronor i månaden…. Vi handlade in ’In Design’

Vår Arbetsmodell

Vill du se figuren separat lägg in följande länk i din browser https://www.dropbox.com/s/mjbbtrn2avm2ptt/Engs%C3%B6%20Modellen%20fig%201.jpg?dl=0

Utan att vi hade planerat något hade vi faktiskt samlat på oss en arbetsmodell och en mjukvaruuppsättning där vår lilla förening kunde samverka disciplinerat för att ta fram publikationer där vår blogg fungerar som en slags text och bildprocessverkstad.

Härifrån kunde vi föra materialet till en tidning men det kunde lika gärna varit en bok eller varför inte en vetenskaplig tidskrift. Intressant är också att publikationen sker redan när materialet förs in i bloggen. Författaren äger alltså materialet, illustratören äger bilden och fotografen äger fotot.

Föreningen har rätt att ha kvar materialet i bloggen och om överenskommelse görs också publicera verket i pappersform. Författaren, illustratören och fotografen har sin fulla rätt att publicera sina alster i andra sammanhang. Föreningens plattform är faktiskt en marknadsföringsplattform för våra medlemmar att utveckla sin affärsverksamhet om de så vill.

En lista på vad man behöver…….

  • Dropbox för teams, kostnad ??
  • Abonnemang Loopia med ’Wordpress’ 1400 kr år
  • Lightroom går att köpa för ca 1000 kr
  • Adobe ’In Design’ ca 3000 kronor om året

Dropbox https://www.dropbox.com/

Är en lättanvänd tjänst för fildelning och säker data lagring i molnet. Det är också deras enda affärsidé att leverera just det. Nästan alla andra liknande tjänster vill samla dina data för att sedan sälja dem vidare.

Det är också en god ide’ att lägga in dropbox-länkar med till texter och media-filer i sociala medier i stället för att lägga in allt direkt i sociala medier utifrån ett ägarperspektiv.

Loopia med WordPress https://www.loopia.se Sveriges största Webhotell, där många program ingår som man annars får köpa till. Enkelt att använda. Webbhotel for dummies 🙂

Adobe Lightroom www.adobe.com Ingår ofta tillsammans med Photoshop. Lightroom är programmet man behöver för att ha översyn över och redigera alla bilder. Det är oerhört viktigt att alla bearbetade bilder exporteras till ett bibliotek korresponderande mot manus som sen ska in i InDesign eftersom alla bilder ska ligga i länkar vid bränning av pdf.

Adobe InDesign www.adobe.com Programmet levererar PDF som en tryckare kan ta emot. Det är relativt lätt att lära sig. Texter hämtas galant in från Word och bilder hämtas in via länkar. Jul 2020 nedan snickrade vi ihop på två veckor utifrån ett portugisiskt magasin.

Processen är precis den samma för en bok.

Julnumret som inspirerades av ‘Yrfän’, ‘Arosiana’ och ‘julstämning’

Ängsöekan

Av Kjell A. Johansson

Ängsöekan som finns i magasinet vid Engsö Slott

Min Ängsöeka

När Arvid och Karin Andersson, de sista arrendatorerna på Fagerön, år 1955 flyttade till huvudön Ängsö fick de bo i lärarinnans lägenhet i skolan. På så sätt blev vi grannar under några år, eftersom vi, familjen Johansson, bodde i folkskollärarens lägenhet. En dag frågade Karin om jag ville köpa deras ängsöeka, som låg kvar ute på Fagerön.

Jag hade under hela min uppväxt varit lite sur på min pappa, som aldrig hade skaffat egen båt fastän han gärna fiskade. Vi lånade båt antingen av dem som bodde i Löttorp eller av Sven Lind i Berg. Nu hade jag chansen att få en egen båt. Så jag tvekade inte länge innan jag sade ja, i all synnerhet som priset var 25 kronor. Bilden ovan visar den ängsöeka som finns på hembygdsmuséet i magasinet vid Engsö slott.

Någon måste ha skjutsat mig ut till Fagerön, jag tror det var Hugo Andersson i Roligheten. Han hjälpte mig också att sjösätta båten, som naturligtvis var gisten efter att ha legat uppe på land och tog in vatten när den kom ner i vattnet. Därför bogserade vi båten till Gåsviken, där den fick ligga tills den blivit någotsånär tät. Årorna var helt nedslitna, nästan bara ett par pinnar att ro med. Men, lyckligtvis hade morbror Erland på Ektorp uppe vid sin smedja ett par ämnen till åror i kvistfri gran och dem fick jag.

Sedan satte jag igång att såga och hyvla till ett i mitt tycke riktigt bra par åror. Nu blev det en fröjd att ro, för ekan gled mycket lätt genom vattnet på grund av sin form. Egentligen är ängöekan en snipa, det vill säga en båt som är spetsig både i för och akter. Vad som kännetecknar båttypen är att översta bordet inte går till bakstammen utan till en liten akterspegel.

Mellan det översta och näst översta bordet och akterspegeln har ett triangelformat stycke fogats in.

Hon var helt byggd i eke, både bottenplanka, stammar, bord och spant. Just det att hon inte hade köl gjorde att friktionen i vattnet var liten.  Frånvaron av köl hade både fördelar och nackdelar. Fördelarna var som sagt att hon gled lätt och lätt kunde dras upp i land nästan var som helst. Nackdelen var att det var svårt att styra i hög sjö, för vind och vågor ville gärna lägga båten tvärs vindens riktning.

Så man fick kämpa en hel del med att hålla kursen. Inte heller var det så lätt att segla utan köl. Det fanns nämligen framför förtoften en liten mastfot i järn att sätta en mast i. Jag gjorde ett litet sprisegel av ett gammalt lakan som jag fäste vid en enkel mast. Det visade sig att det gick mycket bra att länsa, men redan vid slör blev det en kraftig avdrift. Att kryssa var inte att tänka på.

På ett foto Turistföreningens årsskrift från 1909 finns en bild av tre fiskare på Ängsö med en Ängsöeka i bakgrunden försedd med ett som det verkar trekantigt segel. Detta visar att man faktiskt seglade med ängsöekan.

Man kunde ro långt utan att bli trött. Förutom till Fagerön rodde jag runt Långholmen, ut till Skarpan och en gång till Aggarön. Även norrut gick färden ibland, in i Bergsviken som jag kände så väl eller runt Röholmen och in i Skepphusaviken. Ibland kastade jag i en enkel dragg som jag gjort och satte mig att meta abborre. Speciellt bland grynnorna utanför Markskär nappade det bra.

Redan från början märkte jag att ekan tog in lite för mycket vatten och det blev värre med åren. När jag en vår bestämde mig för att undersöka orsaken fann jag att träet vid bakstammen var ruttet. Man hade försökt lappa sprickor och hål med plåt, men bakom plåten hade förruttnelsen fortsatt. Jag insåg att jag inte skulle lyckas reparera henne.

Min svåger Bengt-Ola Edström föreslog att vi skulle dra och släpa båten upp till skolan. Sedan skulle han forsla den till Kolsva,där han och min syster Inga då bodde, och göra en plastavgjutning av båten. På så sätt kom en plastkopia av ekan till Bergsviken, där hon fanns många år. Slutligen togs den båten upp till ön Storklubb utanför Njutånger. Mina granåror följde med hela vägen.

Här är Ängsöbron precis nybyggd med ‘Engsö’ förtöjd vid mejeriet. Segelbåten i förgrunden kan mycket väl vara en Ängsöeka.

Båtbyggare på Ängsö och däromkring

Vilka var det som byggde ängsöekor? Jag tror de flesta som kunde snickra och slöjda på ön kunde göra båtar. En av dem var min farmors styvfar Anders Johansson som bodde vid Stamdal under senare delen av sitt liv. En annan var Gotthard Larsson på Lilla Lugnet. En tredje var Erik Vidlund som var född på Aspön i Uppland. Efter några år på Kurö kom han att bo på Gisselholmen.

En av hans läromästare var fiskaren Österberg i Säby på Aspö, en annan var fiskaren Stenholm på Kurö. Ytterligare en båtbyggare var Verner Lundal på Tedarön. Vem som först byggde en ängsöeka lär vi nog aldrig få veta. Troligen fanns det tidigare mälarsnipor, liksom det finns hjälmarsnipor och vätternsnipor. Johan Fischerström, ledamot av vetenskapsakademien, omtalar ”Engsö snipökor”. i en skrift från 1785 om Mälaren. Det skulle kunna vara ängsöekor.

Ängsöekan var vanlig i vattnen mellan Enköping och Strängnäs och mellan Ängsö i väster och Trögden i öster. Längre österut var Sko-båten vanlig.

Snipans historia

Den romerske ämbetsmannen och författaren Tacitus, som levde 55 till 120 e.Kr., skrev i sin bok Germania att ”Sviones” dvs svearna hade båtar med spetsig stäv både fram och bak. Det finns vad jag vet inget fynd av en sådan båt från Tacitus tid, men vid utgrävningen i Tuna i Badelunda socken fann man flera båtgravar. De är daterade till slutet av 700-talet e.Kr. Den bäst bevarade båten har rekonstruerats av några entusiaster och den är en typisk snipa.

Den är byggd på bottenplanka med bordläggning mot de båda stävarna. I botten har man tillfogat en liten köl. Här intill en bild av den rekonstruerade Tunabåten. Det är väl inte otroligt att man fortsatte att bygga liknande snipor genom århundradena med små förbättringar hela tiden fram till vår tid. En sådan förbättring skulle då vara den breddning av aktern som ängsöekan har. Den möjliggjorde att man fick en bekväm sittplats längst bak i båten.

Olika sorters båtar för olika behov

Förutom ängsöekor byggdes det ökstockar, som har flat botten, snipig för och tvär akter, samt vantar som är breda, låga och flatbottnade med tvär för och akter. De senare försågs ofta med järnskenor för att användas när isarna varken bar eller brast som det heter. Vidare byggdes det roddsumpar för fisktransport, och en sådan i snipform byggdes av Gotthard Larsson. Slutligen behövde man kofärjor för transport av djur och andra stora och tunga saker mellan öarna.

Författaren Kjell A Johansson i en betydligt snabbare Moth-jolle i vatten nära Ängsö

Källor:
Det jag själv inte vetat har jag hämtat från artiklar i Nordiska Muséets årsskrift Fatburen 1958 sid 191 ff,  ”Båtbygge vid Mälaren”, 1963 sid 23 ff ”Hos en båtbyggare i Mälaren” och 1983 ”Ett minne av Sko-båten”, alla skrivna av Marianne Olsson.

Låt mig ta er med på Engsös absolut finaste, ‘VÄRLDSKLASS’ promenad som bara var öppen under vinterhalvåret

Av Anders Torsten Hasselrot

Entrén till Engsö Slott är helt klart vackrast från Grisfjärden. Här ligger områdets absolut skönaste område och här kan fantastiska vyer beskådas. Området ligger lite i törnrosasömn och det är inte många som känner dess skönhet.

Annat var det förr. Det illustreras inte minst av målningen nedan där Carl Fredrik Piper med familj kommer till sitt nyrenoverade rokokoslott. Ingen mindre än Carl Hårleman hade medverkat till upprustningen av slottet och nu stod hela härligheten klar för inflyttning.

Familjen hade kommit med båt från Grisfjärden via en grävd kanal. Vyn mot slottet var magisk och högst sannolikt något som Carl Hårleman värderade mycket högt. Kanalen användes också till transport av alla möjliga varor både till och från slottet. De flesta av de gamla träd som finns i parken kom också in till slottet den här vägen.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är K75-Slottet-o-parken-ca-1740-foto-Jan-Gustafsson-709x1024.jpg
Foto Jan Gustafsson, målning gjord efter Olof von Dalins förlaga från 1748. Konstnär okänd.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Engso-1024x577.jpg
Samma vy i årets höstskrud.

I slutet av oktober i år hämtade arrendatorn hem sina kor och alla gamla staket och taggtråd togs bort och något alldeles underbart öppnades upp för besökarna. Kanske hade man kommit på att de betesdjur som passar bäst in, är de ständigt närvarande dovhjortarna? Kanske kunde man kombinera hjortbete med sen slåtter?  Det skulle nog passa bättre i det här landskapet och besökare skulle nog känna sig lite mer välkomna.

Området är klassificerat som betesmark men stora delar är våtmark och korna klarar inte av att beta området. Länsstyrelsen har anlitat speciella slåttermaskiner som utför ’putsningsarbete’ för att jämna till marken. Trots det är förbuskningen ett problem som arrendatorn hittills inte mäktat med att hävda.

Nya stängsel har satts upp och vi får en ny ekologisk arrendator till nästa år. Stängslen har försetts med grindar för besöksnäringen vilket är en massiv förbättring. Man tänker sig också att ha områden avdelat för sen respektive tidigt bete vilket simulerar slåtter. Kanske kan man göra så att området närmast slottet har sent bete så besöksnäringen kan nyttja området mer i början av året.

Hur som helst. Rent estetiskt tillhör området slottsparken. Området är av absolut ‘VÄRDSKLASS’ och varför inte tänka lite större? Varför inte göra Slottet, kyrkan och området kring slottet ner till stränderna till ett Unesco världsarv?  

Carl Hårlemans ’förbättringar’ av Drottningholm var bidragande orsak till att Drottningholm blev världsarv. Jag är uppvuxen nära Drottningholm och älskar det. Det här området är fagrare och den magiska entrén till Engsö slott är helt enkelt oslagbar.

Världsarven utgörs av de kultur- och naturmiljöer i världen som anses vara ojämförligt mest enastående och av stor betydelse för hela mänskligheten. Vad som är och hur ett objekt kan bli ett världsarv bestäms i världsarvskonventionen. Konventionen antogs den 16 november 1972 av Unescos 17:e generalkonferens i Paris. Wikipedia

30 November mot grisfjärden. Bara en av de magiska stunder jag upplevt här. Just den här dagen hade ett hundratal storskrak samlats alldeles utanför och runt mig flög en nyfiken stjärtmesfamilj.
Fortsättning på samma tema
Det finns Adam och Eva (Dactyloriza sambucina) lokaler i området. Nästan alla lokaler på Engsö missgynnas av för tidigt bete från kor. Orkidén lever dessutom farligt då vildsvinen bökar och kalasar upp deras rotknölar hela året. Samtliga bestånd behöver inhägnas med elstängsel som är på året runt.
Här följer ett antal bilder på dödvirke i olika stadier gör området till ett eldorado för entomologer.
Ek i full kraft med grenar under som får ligga kvar. Det är viktigt att de får ligga kvar och gynna mångfalden i området.
Putsnings maskin. Slåtter för att ta bort tuvor.
Vy från ostnordost mot slottet i december