Av Kjell A Johansson
Om man frågar någon på Ängsö vem Christina Törnflycht var får man kanske ett nej, i synnerhet om personen inte är Ängsöbo. Men man kan få svar som – Ja, var det inte hon som var gift med Carl Piper, han som var med Karl XII vid Poltava? Jo, det stämmer. Eller kan svaret bli – Ja, är det inte hon som ligger i den ena stora sarkofagen i kyrkan? Nej, det stämmer inte, hon ligger tillsamman med sin make i kryptan under. Det är hennes son Carl Fredrik och hans hustru som ligger i sarkofagerna.
Få personer vet att Ängsögård och vägen fram dit med säkerhet inte skulle se ut som de gör i dag utan hennes insatser. Hon och hennes son har helt satt sin prägel på öns centrum. Men låt oss ta det från början!
Christina föddes 1 januari 1673 i Stockholm. Hon var dotter till den förmögne grosshandlaren och skeppsredaren Olof Hansson Törne, född i Köping år 1640. Han blev med tiden både rådman, borgmästare och riksdagsman för borgarståndet. Han räknas till Skeppsbroadeln men han tillhörde den egentligen inte, han byggde sig ett hus vid Stadsgården vid det som efter honom kallades Borgmästartrappan. Som skeppsredare förfogade han över inte mindre än 73 skepp. Han var helt enkelt Sveriges rikaste man.
År 1690, 17 år gammal, gifte sig Christina Olofsdotter Törne med Carl Piper, eller rättare sagt, giftes hon med Carl, uppåtsträvande statstjänsteman och rådgivare hos Karl XI. Han var hela 26 år äldre än hon. Carl Piper var släkt med Törnes och umgicks i familjen. Det var ett typiskt resonemangsäktenskap, han kom så i åtnjutande av familjens rikedomar och hon kom så småningom att bli adlig, för Christinas far Olof adlades och fick namnet Törnflycht år 1698 och samma år blev hennes man Carl greve. Året innan hade Karl XII efterträtt sin fader som kung.
Christina födde åtta barn, sju döttrar och en son, som fick namnet Carl Fredrik. Om honom kan man läsa i boken Engsö – skärgård i Mälaren, författaren är väl förtrogen med ämnet, hon heter Catharina Piper. Av döttrarna avled tre i späd ålder, de fyra överlevande gifte hon bort ståndsmässigt.
De första nio åren efter giftermålet ägnade sig Christina åt hovlivet med dess intriger. Det klarade hon galant, men den gamla bördsadeln såg paret som uppkomlingar. När Carl Piper måste följa med Karl XII ut i det stora Nordiska kriget 1700 blev hon ansvarig för familjens affärer. Dessutom blev hon en av de största finansiärerna av kriget.
I Stockholm ägde paret först det som nu kallas det Petersénska palatset vid Munkbron och senare ett annat palats, även det vid Munkbron, Munkbrogatan nr 2. Vidare ägde de en så kallad malmgård på Kungsholmen, känd som Piperska Muren efter den mur i rosa sten som Christina lät uppföra.
På den tiden var det bara adelspersoner som fick förvärva fastigheter såsom slott och herrgårdar, inga borgare. En av hennes affärsidéer var att köpa upp egendom av adelsmän som kommit på obestånd. En av dessa var överstelöjtnant Johan Sigismund Sparre på Ängsö som hon 1710 köpte ön av. Formellt agerade hon i sin makes namn i denna och följande affärer, till makens död. Denna var något av en Ebba-Busch affär, för Sparre var obenägen att sälja och processade i flera år för att få behålla sin egendom. Det gick inte.
Det verkar som om Christina redan då bestämde sig för att ge slott och egendom till sin då tio-årige son Carl-Fredrik och att hon och hennes make som året före tillfångatagits av ryssarna vid Poltava skulle begravas där. Carl Piper kom aldrig levande hem till Sverige. Han avled i fångenskap på Nöteborgs fästning vid Lagoda år 1716 och fördes därefter hem till Sverige. Hans sista vila blev i det Piperska gravkoret som stod färdigt 1730, uppfört i Karolinsk barock.
Trafik till och från Ängsö skedde fram till den tiden mestadels över Mälaren, sommartid med båt och vintertid med släde. Men på 1600-talet började staten satsa på landsvägar och vid mitten av århundradet trädde en ny förordning om gästgiverier och skjutshåll i kraft. Christina insåg att vägen från slottet till färjan vid Spånsundet måste förnyas för att underlätta trafiken med dåtidens E 18 som gick genom Kungsåra. Hon lät dra en nästan helt rak väg från färjeläget fram till slottet med en lindallé de sista tre hundra meterna enligt tidens sed.
År 1712 flyttade Christina till Skåne och Krageholm som Pipers ägde sedan 1704. Det blev hennes huvudsakliga hemvist resten av livet. Åren 1745 till -49 vistades hon dock hos en av sina döttrar, Charlotta Christina Bielke, på Hässelbyholm som hon också ägde. Det kan väl tänkas att hon besökte Ängsö vid flera tillfällen de åren.
Alldeles i närheten av Krageholm låg ett nedgånget alunbruk vid namn Andarum. Alun utvinns av alunskiffer och användes bl. a. till garvning. Detta ungefär hundraåriga bruk köpte Christina år 1725 och rustade upp. Efter några år arbetade 900 personer där, det var en av Sveriges största industrier på sin tid. Christina hade blivit entreprenör och en sällsynt duglig sådan.
Hon nöjde sig inte med fabriksanläggningen, hon inrättade skolor, ett sjukhus, ett ålderdomshem, ett tingshus och ett fängelse. Dessutom byggde hon sig ett slott år 1740 för att ha någonstans att bo när hon besökte sitt bruk. Hon kallade det för Nya Huset, hennes efterkommande döpte det till Christinehof.
År 1734 blev det möjligt att inrätta fideikommiss i Sverige, och det gjorde Christina, inte bara ett utan fyra, däribland naturligtvis Ängsö åt sin son och hans efterföljande. Ett av de andra var ovan nämnda Hässelbyholm, förmånstagare var ovanligt nog en kvinna, hennes dotterdotter.
På 1730-talet kunde Carl Fredrik, med familjens stora förmögenhet i ryggen, börja rusta upp Ängsögård. Han tillkallade tidens främste arkitekt Carl Hårleman för att renovera slottet och bygga till det d en våning. Det fick en stramare framtoning med släta murar jämfört med den tidigare barockmässiga. Överst på taket har vi den väl synliga tornhuven.
Hårleman fick även uppgiften att uppföra ett torn men tornspira i anslutning till kyrkan. Han inspirerades av Nicodemus Tessin d.y:s utformning av Västerås domkyrkotorn som blev färdigt 1696. Den gamla klockstapeln, som stod på norra sidan intill kyrkan, revs och klockorna lyftes upp till det nya klockrummet i tornet. Detta bygge blev klart år 1744.
Vidare lät Carl Fredrik riva de gamla slottsflyglarna och bygga nya samt, slutligen, bygga nya ekonomibyggnader i sten, bl.a. det kombinerade stallet och lagården. Vad vi nu ser på Ängsögård, utom de centrala delarna av kyrkan, är ett verk av Carl Fredrik Piper och ett resultat av Christina Törnflychts liv och leverne.
Christina gick ur tiden år 1752 på Krageholm och fördes till Ängsö och det Piperska gravkoret där hon nu vilar vid sin makes sida.
