Kjell A Johansson guidar oss genom förhistoriska kartor, strandlinjer och föränderliga platsnamn.
Ängsö är 500 år f Kr. ännu ingen ö, vad vi ser på denna karta är en skärgård. De nutida stränderna är markerade med tunna svarta linjer. Den enda nuvarande ö som kan urskiljas redan vid denna tid är Gisselholmen. Utön består vid den här tiden av en stor långsträckt holme som med början vid Lappberget sträcker sig ner mot nuvarande gården Stora Utön. Nästan parallellt, från Stamdal till Skursund, ser man tre högre bergsområden. Om vi går längre norrut var det nu så imposanta Klockartorpsberget vid Bergsviken bara en långsträckt häll någon meter över vattnet. Tjäderön, som i senare tider blev Tjärn, avtecknar sig tydlig. Kurön, som blivit Lindberget, sticker upp som en kon över vattnet.
Ungefär som på bilden ovan kan Lappberget ha sett ut på den tiden. En del växtlighet hade etablerat sig under de föregående århundradena.
Troligen var det endast sälar som besökte kobben, för Mälaren var en havsvik med bräckt vatten. De visste att det var bråddjupt här, 10 till 15 meter neråt, men troligen inte de människor som råkade
passera. Dessa skulle sälarna se upp med, för de var fiskare och säljägare. Vid den här tiden, för 2500 år sedan, gick bronsåldern i Norden över till äldre järnåldern. De föregående århundradena hade inneburit en klimatförsämring, det blev kallare och blötare. Människorna tvingades bygga bättre hus för sig själva och boskapen. Tiden mellan 500 före och till år 0 av vår tideräkning är mycket fyndfattig. Antagligen sjönk antalet innevånare i Skandinavien. Men mot år 0 blev klimatet allt bättre och under romartiden var medeltemperaturen flera grader högre än nu.
Under den följande romerska järnåldern ökade befolkningen återigen. Ängsö förblev antagligen obebott under de första århundradena av vår tideräkning, men i grannsocknarna skedde en märkbar tillväxt. I alla dessa har det funnits bebyggelse sedan bronsåldern, vid det här laget framstår Badelunda som ett kult- och maktcentrum i östra Västmanland. Under den därpå följande folkvandringstiden 375 till 550 uppfördes möjligen Sveriges största gravhög, Anundshög, som måste ha anlagts för att hysa kvarlevorna av en lokal härskare. Tyvärr är gravhögen inte säkert daterad, den kan ha anlagts långt senare. I närheten finns också flera stora stensättningar.
Från befolkningscentret i Badelunda skedde under senare delen av järnåldern en expansion åt alla väderstreck, speciellt under vikingatiden. Enligt beräkningar utgående från gravar från år 550 och till slutet av vikingatiden fanns i Mälardalen vid periodens början uppåt 6 000 människor, år 800 nästan det dubbla för att år 1 000 vara nästan det fyrdubbla, 23 500. Siffrorna kan vara i underkant, eftersom trälarna, kanske en tredjedel av befolkningen, troligen inte lades i gravar.
I Kärrbo ökade befolkningen med upp till 300%. Det är troligen nu som de första människorna kommer till Ängsö och blir bofasta. Varifrån denna invandring skett är så klart osäkert, men närheten till Kärrbo och Kungsåra tyder på att de kommit därifrån. Det kan dock inte uteslutas att viss invandring skett från den relativt folkrika Fogdön eller från det ännu mera tättbebyggda Sundby- Torshälla. Och eftersom inga arkeologiska utgrävningar ännu skett på Ängsö kan man inte riktigt veta när det skett. Gravskicket på de förkristna gravfälten i Berg talar för vikingatid. De liknar gravarna på Birka.
Järnåldersgravarna söder om Stora Utön är av annan karaktär, de som bodde där var säkerligen fiskare och säljägare. Inget finns som säger oss vilka gudar Ängsöborna tillbad, men det var antagligen någon av de nya asagudarna, men det kan ha varit den gamle Frö som i Kärrbo.
Hur gick det då till när folk bosatte sig på Ängsö? Var det helt spontant som unga människor från fastlandet tog sig nytt land, så kallat landnam, eller var det härskaren på kungsgården i Kungsåra som skickade över folk för att ta hand om ängshöet och odla upp jorden? I alla händelser ansåg sig kung Knut Eriksson, son till Erik ”den helige” Jedvardsson, ha rätten av skänka besittningen av Ängsö till Julita kloster någon gång under slutet av 1100-talet före 1196 då han avled.
Så träder Ängsö in i historien.
Herr Knut var knappast skrivkunnig, en präst skrev brevet på latin, men kungen fäste sitt sigill på brevet för att det skulle gälla. Sigillet är skadat, men det bör ha stått CANUTI SUECORUM REGIS SIGILLUM (Knuts Svearnas konungs sigill). Han har som sig bör kronan på huvudet, spiran och riksäpplet i händerna.
Nu i början på medeltiden framträder tre stora öar som snart ska växa samman till Ängsö, Gisselholmen har alltmer antagit dagens utseende, medan Fagerön, Långholmen, Måholmen och Hallingen fortfarande består av småholmar. De grönfärgade partierna på kartan är den mark som tillkommit sedan dess.
Kjell A Johansson
Källor:
Huvudsakligen tre böcker av John Kraft:
Hednagudar och hövdingedömen i det gamla Skandinavien (1999)
Tidiga spår av Sveariket (2001)
Svearnas land (2015)
Kartorna har hämtats från Engsö – skärgård i Mälaren (1988)
Knut Erikssons sigill finns på Wikipedia