Av Kjell A. Johansson
Historik
Seden med stjärngossar har varit spridd över hela Europa men varierar över tid och land. Ursprunget till seden finns hos evangelisten Matheus som berättar att vise män kom från östern för att tillbe den nyfödde Jesus. Han anger inte hur många de var. I både den grekiska och latinska bibeln kallas de magoi resp. magi, vilket närmast kan översättas med stjärntydare, dvs astrologer. Det kan tyda på att de kom från Babylon där det sen gammalt fanns en judisk koloni.
Det var en stjärna som ledde dem till Bethlehem. Eftersom de frambar tre skänker, guld, rökelse och myrra, har man senare antagit att de var tre. Vidare har man givit dem namn och i vissa länder utnämnt dem till kungar.
Det är således en betlehemsstjärna som stjärngossarna bär på och vad som firas är de vise männens ankomst till Jesu krubba på trettondagen. Detta firande uppstod på medeltiden som religiösa spel i domkyrkorna nere på kontinenten, där unga djäknar, elever vid katedralskolorna, spelade inte bara de vise männen utan också Herodes, Maria och Josef och lustigt nog även Judas som inte alls ingår i den bibliska berättelsen om händelsen. Man kan tänka sig följande sceneri:
Längst fram i koret står Maria och Josef med Jesusbarnet i en krubba, förmodligen en docka. Runt om finns herdar från Lukasevangeliet, kanske också Matteus symbol en ängel och Lukas symbol en oxe. In kommer en gosse med en stjärna eller lykta på en lång stång som leder de vise männen fram till koret. Så framförs någon from sång.
Efter en stund kommer den elake Herodes in med sina soldater, men då har familjen med barnet flytt iväg till Egypten. Antagligen har Herodes med sig den svekfulle Judas.
I Tyskland kallas stjärngossar Sternsinger, så där läggs betoningen på sången, i England däremot heter det faktiskt ’star boy’ och de har inte en stjärna på en stång utan en lykta som naturligtvis föreställer en stjärna.
På 1500-talet hade stjärngosseseden nått Nordtyskland och processionen hade flyttats ut på gatan. Det var fortfarande djäknar som klädde ut sig till vise män osv men avsikten var nu att samla pengar till sin utbildning. Man gick runt i husen och knackade på och bad om att bli insläppta. Så sjöng man och spelade kanske upp en biblisk scen innan man fick pengar och förnödenheter.
När man gick därifrån skrevs på husets port årtalet samt bokstäverna C M B, förkortning för Christus Mansionem Benedicat = Kristus må välsigna huset. Insamlandet av pengar har hållit i sig till vår tid, men pengarna har nu gått till behjärtansvärda ändamål som Röda Korset m.m.
Redan år 1563 i Bergen på norska västkusten, där det var stort tyskt inflytande, berättas om stjärngossar. Först år 1751 finns det första svenska belägget för stjärngossar. Linnélärjungen P.J. Bergius, grundare av Bergianska trädgården, skrev: ”Tre vise män voro tre bond- drängar, vilka gingo omkring i julhelgen, men i synnerhet trettondagsafton, klädda i vita skjortor.
Dessa hade tvenne andra drängar i följe med sig, en av dessa skulle agera Josef … den andre bar en lykta av papper som var gjord som en stjärna. Alla tiggde.” I Stockholm var det alltså inte studenter som sökte studiestöd utan drängar från landsbygden som på detta sätt utökade sin magra kassa. Fortfarande var det ett storstadsfenomen liksom i Norge vid den tiden.
Under 1800-talet spreds seden ut över landet, nu inte bara till städerna utan även till landsbygden, där den sedan kom att hålla i sig längst. Fortfarande i våra dagar försöker man på olika håll att väcka liv i traditionen, till exempel i Romfartuna.
Seden på Ängsö
Från att från början ha firats på trettondagen kom den så småningom att delvis flyttas till juldagen och annandagen, det var fallet på Ängsö. När Luciafirandet infördes i Stockholm under slutet av 1800-talet infogades stjärngossar i Lucias tåg för att även pojkarna skulle få vara med. Så kommer det sig att man idag kan få se stjärngossar från Lucia till trettondagen, till exempel på Skansen.
På Ängsö var det fem till sju stjärngossar och en Judas i tåget, på andra håll fanns även en kung som väl skulle föreställa Herodes. På Ängsö hade vi en ganska stor stjärna. Den var tillverkad av Erik ”Skepparn” Engvall någon gång i början av 1900-talet. Överst på stången fanns en tvärställd axel runt vilken stjärnan rördes. På axeln fanns en ställning i metall som satt lös så att den alltid var lodrätt och på denna satt två stora stearinljus som kunde tändas genom en lucka på baksidan av stjärnan. När man väl tänt ljusen måste stjärnan snurra runt i sakta, värdigt mak så att stjärnan inte antändes av överhettning.
Min far Axel Johansson född 1900 berättade att han gått med stjärnan i sin ungdom, antagligen som stjärnförare, eftersom han inte var så bra på att sjunga. Ingemar Gustafsson berättar i en intervju med Sven Engvall att han gick med stjärnan år 1928. Han var född 1907 och således 21 år då, och det var nog så att det var ynglingar mellan 15 och 25 som ägnade sig åt denna rätt fysiskt krävande uppgift.
I min barndom på 40-talet var det ett gäng som var födda omkring 1920 som upprätthöll traditionen. Vad jag minns och vad jag fått berättat för mig var det Olle Åhs från Ängsösund, bröderna Hugo och Knut Andersson från Roligheten, Edvin Danielsson i Berg, Einar Andersson i Stora Utön och Knut Lundgren.
Det var Hugo som var Judas och han höll på att skrämma vettet ur min syster Inga, då i fyraårsåldern. Hon berättar att hon gömde sig bakom mammas rygg. När det blev min tur att gå med stjärna på Ängsö var det Lennart Gustafsson som visste var stjärnan fanns, nämligen i ett uthus på Lilla Utön som hans far då arrenderade.
Den kom hem till oss i Palmbyggningen dit vi precis flyttat, för att pappa skulle sätta nytt papper och klistra nya små stjärnor på den stora stjärnan. Därefter oljade han in pappret med linolja så att den skulle släppa fram ljuset från stearinljusen ordentligt.
Gänget som den gången gick med stjärnan, eller snarare cyklade med den för det var frusen barmark den julen, var ovannämnde Lennart Gustafsson, Karl-Erik Eriksson från Stora Hallingen, Yngve Tapper från Ektorp, Rolf Sandgren från Tjärn som Judas, Anders Andersson från Stora Näs och jag som både sångare och stjärnförare. Det var de äldre kamraterna Lennart och Karl-Erik som kunde sångerna och som lärde oss andra dem.
Året därpå var väglaget både snöigt och isigt så den gången blev det nödvändigt att ta sig runt i en täckt släpvagn dragen av en traktor, som framfördes av Sven Pettersson, som då bodde i Grindtorpet vid Ängsösund. Annars var det samma besättning. Den troligen sista gången som stjärnan fördes runt på ön var 1958. Det året fick Anders rollen som Judas, men jag var inte med.
Som regel samlades man mot kvällningen på juldagen och beroende på väglaget gick man till fots, åkte cykel om det var barmark eller åkte med något fordon om väglaget tillät, som ovan beskrivs. När man kom fram till gården eller torpet där det skulle sjungas tände man ljusen i stjärnan, ställde sig framför sovrums- eller köksfönstret och stämde upp första sången ganska ljudligt så att det hördes in i stugan.
Så här går den sången:
God afton gode fader, god afton goda mor, god afton åt er alla som här i huset bor. God Jul vi önska er och så vi även ber, att lyckan er må följa vart ni än vänder er. Vi hava sett en stjärna och den har lett oss hit, och änglarna den sjöngo allt uti himmelrik, ja ära vare gud som uti i höjden är, och gladeligt vi säga god afton alla här.
Nu kom som regel husfadern ut och bjöd in stjärngossarna. Då gick stjärnbäraren först in med stjärnan fortfarande tänd om det gick av säkerhetsskäl och Judas diskret i bakgrunden. Nu sjöngs det två sånger till, en kallad Till Betlehem och en andra Stjärnsången.
Så sjöng vi en sång som började Vi har och en Judas och han bär vår pung … Nu hoppade Judas fram och började stoja och stöka och skoja med åskådarna. Framför allt gällde det för honom att få pengar i sin pung för något gott ändamål såsom Röda Korset.
Ovannämnde Rolf Sandgren var en fenomenalt bra Judas. Under tiden släcktes stjärnan för nu bjöds det på glögg, pepparkakor, nötter och julfrukter. Eftersom man hade många stugor att besöka fick man inte stanna alltför länge på varje ställe. Nu tändes stjärnan igen och en avskedssång sjöngs:
Vi får nu allesamman tacka eder, för att ni trakterat oss så väl och så härmed vi även alla beder, att gud välsignar er och frid er ger. Vi får nu hädan tåga och följa denna stjärnas ljus, vår gud vi sen ska lova uti ett annat hus. Adjö, farväl till alla som här inne är, vi än en gång nu säga här adjö farväl.
Så höll man på att hela natten gå från hus till hus tills morgonen grydde.