Av Ingela Vanberg
Islandshästarna har funnits på Ryssbo gård sedan 1990-talet. Det är inte konstigt att man väljer att satsa på just den hästrasen för att bedriva verksamhet med ridturer på vår vackra ö. Islandshästen tar sig lätt fram i kuperad terräng med sin fyrtaktiga gångart, tölten, som är så speciell för rasen. Dessa små, robusta hästar är byggda för att bära fullvuxna män långa sträckor över väglöst land på Island. De har genom sin historia utvecklat en förmåga att överleva tuffa omständigheter.
På 800- och 900-talet tog vikingar från Nordnorge och brittiska öarna, med sig sina familjer och husdjur över havet i sina öppna båtar för att bosätta sig på Island. Hästarna som följde med kom från Norden, brittiska öarna men också från de syd- och österländska stäpperna och öknarna. Man kan se dessa arvsanlag än idag. En del islandshästar har en mörk rand över ryggen, en ål, som är ett arv från de nordiska raserna. De finlemmade hästarna med ljus mule, mjölmule, har gener från österländska stäpphästar.
På Island bedrivs en mycket noggrann avel. Inga hästar får återvända som en gång lämnat landet. Även här i Sverige är aveln mycket noggrant reglerad. Vid aveln tas stor hänsyn till hästarnas gångarter.
De allra flesta islandshästar är naturliga fyrgångare eller femgångare. Förutom skritt, trav och galopp har de även tölt och pass. Att sitta på en femgångare i flygande pass är som att bli skjuten ur en kanon!
En annan egenskap hos islänningen är att de flesta hästfärger finns representerade hos rasen. Alla färger är tillåtna.
På Ryssbo gård finns idag en vacker och mycket trevlig hingst som gett flera fina avkommor. Unghingstarna får under sina första år gå i flock i stora kuperade hagar för att bygga muskler, men också för att lära sig socialt samspel. De har som ledare (”dagisfröken”) en äldre häst som fått gå i pension. För tillfället finns bara ett ungsto och hon går tillsammans med de andra stona i flocken. Fölet får gå med sin mamma drygt ett halvår. Inridningen börjar när hästen är 4–6 år och en islandshäst kan sedan fungera som en bra ridhäst i många år. Det är inte ovanligt att de blir uppåt 30 år innan de måste pensioneras. Att hästarna får gå på lösdrift i stora hagar och får vara ute dygnet runt, året runt, gör att de så nära som möjligt får leva ett naturligt hästliv. Det ger friska, harmoniska och starka hästar.
Jag kom till Ryssbo gård 2002, efter att ha upplevt ett trauma i och med att stallet i Julpa, Romfartuna, brann ned med alla 38 hästar. Jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna finna någon glädje i att rida och känna kontakt med en häst! Av en händelse fick jag kontakt med Ryssbo gård på Ängsö. Jag följde med på en ridtur och fick min häst i tölt. Ett lyckorus gick igenom mig! Det kändes som att svepas fram av en våg! Därefter började jag rida lektioner och efter några år red jag i täten för ridgrupper på turer över ön. Det kunde vara 7–8 ovana ryttare som spända och vingliga satt upp på hästarna. När 2 timmar gått på ridstigarna och vi både töltat och galopperat, satt ryttarna med mungiporna vid öronen när vi kom tillbaka till stallet. Det kändes som en gåva att få dela med sig av lyckan att få samverka med en häst.
2009 i mars flyttade jag in i det gamla huset på gården. Eftersom jag då både höll ridlektioner och ridturer, hade jag stora möjligheter att rida så mycket jag ville. Borde jag inte ha en egen häst? Det dröjde.
När jag bott på gården i 10 år, alltså 2019, bestämde sig Karolina (som driver gården med sin familj), för att ändra inriktning på verksamheten. Hon skulle lägga ner ridturerna och ridskolan och satsa mer på kurser, utbildning av hästar och ryttare, avel och inackorderingsverksamhet. Det betydde att hon skulle sälja flera av sina ridskole- och turridningshästar.
”Men du kan inte sälja Skjoni!” hör jag mig själv säga. ”Jo, och du ska köpa honom”, sa hon bestämt!
På 2 sekunder hade jag bestämt mig. Den där busiga hästen, som jag mindes från att han var 1 år (född 2001), som utbrytarkungen nummer ett, honom skulle jag ha! Den där hemska hästen som lade öronen bakåt och tryckte upp folk mot spiltväggen! Han skulle bli min. Han som backade av protest in i ridinstruktören på ridbanan. Hur kunde jag vara så förtjust i en sån häst? En känslig häst som förtjänar att få ett bättre liv än som ridskolehäst, tänkte jag! En häst som alltid fascinerat mig och varit mitt förstaval. En häst som vann mitt hjärta redan som unghäst.
Den 1 september 2019 tog jag över honom och min taktik blev att ge honom gnistan tillbaka. Lufsa runt i skogen, galoppera på fälten, leka hoppning på ridbanan. Det gav resultat! Idag har jag en samarbetsvillig, vänlig häst som vem som helst kan rida. Han ställer till och med upp på hårdträning på ridbanan utan att protestera!
Inte är det konstigt att Islandshästen kom att få status som Gudarnas häst. Det var inte bara människorna i Midgård som använde hästen utan även gudarna i Asgård. Gudarna kunde till och med förvandla sig till hästar. Odens häst, den 8-fotade Sleipner måste ha varit en islandshäst som flög fram i tölt eller flygande pass.
På julaftonsmorgon kan den som är vaken se tomtemor gå runt i hagarna på Ryssbo gård, med sin lykta, och dela ut morötter till alla hästar på gården.
