Bergs tusenåriga historia

Av Kjell A. Johansson

Bergs tusenåriga historia

Kjell A Johansson

Under det första årtusendet av vår tideräkning började det som skulle bli Ängsö höja sig så mycket över den dåtida havsvik, som senare blev insjön Mälaren, att människor kunde bosätta sig där. Denna bosättning utgick från Kungsåra som sedan bronsåldern haft ganska tät bebyggelse. Från norr till söder var det tre större öar: Tjäderön där skogsfågeln tjäder hade sitt revir, skild från denna av ett smalt sund Engsön, som naturligtvis fick sitt namn av sina ängsmarker, och Utön som låg längst bort ur Kungsåras synvinkel. Den var skild från Engsön av ett bredare sund där nu slottsparken finns. De mindre öar och holmar som också skulle ingå i Ängsö var Kurö, det som idag kallas Lindberget, Högsholm och Labbarn. Alla dessa önamn har också blivit gårdsnamn.

Det sägs att Engsö till en början nyttjades som hästhage av Kungsåraborna. Den största och länge den viktigaste bosättningen var vid Berg längst in i en vik som vette mot Kungsåra, det som nu kallas Bergsviken. De som slog sig ner där tog givetvis vara på den rikliga gräsväxten och ägnade sig åt boskapsskötsel. De hade kor för att få mjölk till smör och ost, får för ull till kläder, svin för kött och höns för ägg. Fisk fanns rikligt i sjön. De hade med dagens mått mätt rätt små åkerlappar, där de i första hand odlade korn, vete i ganska liten utsträckning, kål, ärter och bönor. För tillverkning av kläder, dukar och sängkläder sådde de lin på lite sankare mark.

De bodde antagligen i ett långhus med plats för flera familjer och deras trälar, om de hade sådana. Vid ingången på ena gaveln hade gårdens överhuvud sin plats, längst bort mot den bakre gaveln hade husdjuren sin plats vintertid. Här en bild på hur huset kanske såg ut.

Det hade en invändig stomme av stolpar på vilka balkar lades och mot dessa fogades sparrar som bar upp taket. Materialet skiftade från trakt till trakt beroende på tillgång. På Engsö var det naturligt att använda vass till taket exempelvis.

Vilken religion hade de? Det är omöjligt att veta. Det enda som ger en antydan på hedniska seder är namnet på ett stort flyttblock vid en krök på vägen till Löttorp.

Det kallas Smörsten efter bruket att bestryka stenen med smör eller annat fett i magiskt syfte. Kanske offrade man till guden Frey, senare Frö, liksom i Kärrbo tvärs över sjön vid Frösåker. Annars fanns det gott om oknytt som man skulle hålla sig väl med eller undvika. Närmast gården var det vättar, varav den viktigaste var Tomten, eller Tomteguden som Heliga Birgitta säger.  Därefter kom alfer och älvor som bodde under stenar och i snår. I skogen fanns huldran eller skogsfrun och i avlägsna skogar höll troll till i grottor. I sjön lurade näcken och sjöfrun. Alla dessa väsen har folk trott på ända in i vår tid.

De döda begravdes på gravfältet söder om bebyggelsen.

Vid vikingatidens slut skedde många stora förändringar. Kungamakten förstärktes och stabiliserades. Kristendomen och feodalismen i ekonomisk bemärkelse infördes. Förut hade jorden tillhört släkten eller ätten, nu var det kungen som kunde förfoga over jorden. Hur denna övergång gick till är svårt att veta, men om byborna försökte hävda sin självständighet hade kungen sin väpnade hird som slagkraftigt argument i en tvist. I Kungsbyn, en husby, det vill säga en by som tillhörde Uppsala Öd, lät dåvarande kung bygga en stavkyrka, förmodligen på den gamla kultplatsen. Han lät tillverka en bänk där han och hans familj eller följe kunde sitta medan församlingen fick stå och beundra ryggsidan av bänken med relief i runstil. Detta är Sveriges äldsta möbel och finns nu på Historiska muséet.

Engsö fick ett kapell vid Berg, där planen framför nuvarande Bergs gård fortfarande kallas Kapellbacken. Det var prästen i Kungsåra som kom och höll predikan, men på plats vid Berg fanns en klockare. Han fick sin tjänstebostad uppe på Klockartorpsberget och en vret mot Berg till. På en tid när folk inte hade ur var det viktigt att sammankalla menigheten med en ljudande klocka. Klockaren skulle vidare leda sången i kapellet. Nu skulle de döda begravas i vigd jord vid kyrkan i Kungsåra. Så sent som på 1700-talet kunde man peka ut platsen där Engsöborna begravts.

Här ovan en bild på hur kapellet kan ha sett ut.

En kung, Knut Eriksson, son till Erik ”den helige” Jedvardsson skänkte Engsö till Julita kloster som i sin tur skänkte det till Riseberga kloster innan det hamnade hos Gregers Birgersson, oäkta son till Birger Jarl. Ängsö blev som en lekboll för kyrka, kungar och adelsmän. Så år 1310 kom Abjörn Sixtensson i besittning av ön, efter kort tid efterträdd av sin son Nils Abjörnsson. Det var denne som lät bygga Engsö kyrka som stod färdig omkring 1340, grant bemålad invändigt av tidens bästa muralmålare. Enligt gammal sägen lät herr Nils ta dörren till kapellet på Berg och forsla den till kyrkan för att där bli dörr till sakristian.

Som ett slags signatur lät han också måla sitt ättevapen, en sparre, på dörren. Nu kunde bergsborna begravas vid den nya kyrkan. År 1472 skänkte dåvarande slottsherren Arvid Trolle en gård nordväst om kyrkan, kallad Åholmen, till kyrkan som prästgård.

Nästan som ett unikum i Sverige infördes även juridisk feodalism på Engsö. Det andra stället där detta skedde var Brahesläktens Visingsö. Förutom att herren till godset fick rätt att tillsätta präst, blev han också domare över sina undersåtar. Detta kallades hals och handrätt och avskaffades inte förrän under Karl XI år 1691.

Flera andra förändringar skedde under medeltiden. Den av vikingar från Ryssland importerade knuttimringstekniken slog igenom. Man övergav långhuset och byggde i stället fler specialiserade hus. Nära boningshuset fanns en matbod och ett magasin mm. Längre bort låg ladan, fähuset, och stallet.

Viktigaste sädesslag var fortfarande korn. Vid Berg tycks man vid slutet av medeltiden ha satsat mest på åkerbruk och allt mindre på boskapsskötsel. De åtta bondgårdar som byn Berg nu bestod av erlade som en del av avraden (=ungefär arrende) till slottsherren 2720 kg korn om året, det gör 340 kg per gård, lika mycket som Karsbo och Högsholm med två gårdar var skulle leverera. Till skillnad från övriga gårdar skulle Berg inte bidra med smör, men år 1547 med 160 ägg och hela 16 höns. Förutom att leverera lantprodukter skulle bönder och torpare utföra arbete på sätesgården när så behövdes, den så kallade dagsverks-skyldigheten.

Klockaren bodde kvar vid Berg till 1600-talet när en ny Klockaregård uppfördes nära slottet och kyrkan. Kyrkvaktaren och spögubben, han som tog upp kollekten med en håv på ett spö, och senare även orgeltramparen bodde kvar på Berg till slutet av 1800-talet.

När klockaren flyttat kunde folk på Berg se hur en väderkvarn byggdes uppe på berget framför torpet. Egentligen låg kvarnen i Tjärns rote och tillhörde Karsbo-Sandgrinds by, men det var nog Bergsbönderna som hade största nyttan av kvarnen. Klockarvreten bytte namn till mjölnarvreten.

Den viktigaste grödan var nu råg och skulle så förbli till 1930-talet. I lönen till en statare ingick om året bland annat 600 kg råg, 300 kg vete och 100 kg korn.

Vid mitten av 1600-talet var Berg fortfarande den största byn på Engsö, den omfattade omkring 50 personer. Tjärn hade 30, Ängsögård, Högsholm och Kurö 20 var. Siffrorna är naturligtvis ungefärliga, minderåriga redovisades till exempel inte i husförhörs-längderna.

Tvåhundra år senare hade Berg samma antal invånare, men nu hade Tjärn lika många som Berg, Kurö hade vuxit till 30 medan Ängsö Gård hade betydligt fler, över 50.

På kartan ovan ser vi 14 stugor, som symboliserar hushåll, ytterliga några ligger utanför detta utsnitt av original-kartan. En av stugorna är soldatens. Eftersom vi vet att det fanns 8 bönder måste de andra stugorna bebos av olika hantverkare och de ovan nämnda kyrkofunktionärerna.

Mot söder går vägen till Ängsö Gård, den som senare kallades Gröna Vägen. Mot nordost går, med en delvis annan sträckning än i dag, vägen till Löttorp och Tjärn. Nere till höger ser man Hövägen som ledde ner till Storängen. Alldeles under står det Kapellbacken.

Åkertegarna är noggrant markerade med siffror och med olika färg för de båda åkerskiftena. Ett antal år skulle den ena åkern brukas, medan den andra låg i träda. Sedan bytte man. Ängsmarken är inte markerad, den brukade man gemensamt. För djuren fanns olika hagar, västerut låg Kalvhagen och Risingen, österut Hemkohagen, på andra sidan Storängen Långkohagen. Bergs åkrar sträckte sig halvvägs till Ängsö Gård och prästgården åt söder, österut gick de ända upp till nuvarande Ektorp.

Den agrara feodalismen fortsatte ostörd fram till mitten av 1700-talet. Från statsmakterna kom då idéer om utskiftning av gårdar och rationalisering av jordbruket. Ängsö som nu blivit fideikommiss berördes till en början inte så mycket av nymodigheterna. Men omkring 1820 infördes det kapitalistiska statarsystemet vid Tjärn och huvudgården och byn Berg började upplösas för att omkring 1850 bara bestå av en enda bondgård. Även den drogs in varvid större delen av jorden fördes till  Ängsö Gård. Övrig jord gick till det nya dubbeltorpet Ektorp eller togs över av den nya gården Storängen. En av bönderna vid Berg fick nytt arrende på Långholmen, en annan flyttade som ett slags pensionering till Lilla Kocktorp, som kallas lägenhet, vilket betyder att ingen jord annat än en potatisåker hörde till stället. De andra före detta bönderna vid Berg fick bli statare under Ängsögård. Många av husen revs, andra fick stå kvar, till exempel soldatens torp, skomakarens torp och orgeltramparens.

År 1909 beslutade den nye, driftige fideikommissarien på Ängsö Alfred Piper att Berg skulle återuppstå som bondgård. Som ett minne av den gamla byn kallades Berg i arrendekontraktet för Bergs Gård 1 – 5. Den förste nye arrendatorn var Axel Wetterström från Teda, men han stannade bara två år. Den som jämte greven skrev på kontraktet år 1911 var Carl Ryttersson, som tidigare arrenderat Solvik. Berg hade då 34 har åker och som betesmark nämndes Risingen och Hemkohagen. Arrendet var 750 kronor årligen att betalas på gårdskontoret med den ena hälften 14 mars och den andra 1 november. Enligt kontraktet skulle arrendatorn bidra till underhåll av ångbåtsbryggan vid Ängsösund. Vidare stipulerades att åkerjorden skulle indelas i sju lika stora delar och brukas i växelskift. Efter första världskriget byggdes en ny stor lagård med stall och lider.

Carl Ryttersson höll auktion år 1929 och arrendet togs över av sonen Helmer som stannade till 1933. Då kom Gottfrid Lind med stor familj från Kärrbo. När han avled 1943 tog sonen Sven över och brukade Berg till 1958. Då återgick Berg till att brukas under Ängsögård.

Numera har Berg bara en åretruntboende familj, se bilden, men på somrarna sjuder alla de små stugorna av liv.

Ovan, huvudbyggnaden som den ser ut idag. Till höger skymtar den gamla huvudbyggnaden bakom några träd. Förr var här en körsbärslund, men nu har askarna tagit över