Av Kjell A. Johansson
Ordet pojke, som är finskt från början, är belagt från 1600-talet medan ordet pojkstreck används första gången år 1741. Det hade då som nu betydelsen rackartyg, sattyg som pojkar begår.
När jag var i tonåren samlades vi ofta i köket på Ektorp hos min kusin Yngve och då var min morbror Erland som regel med. Han var en snäll och skojfrisk person, som gärna berättade skrönor från sin ungdomstid medan han de sög på sin kära pipa. Jag önskar att jag skrivit upp dessa berättelser, men i den åldern är det inte många som kommer sig för med det. Nu kommer jag bara ihåg en berättelse som kan klassificeras som pojkstreck, men som jag nu tycker gränsar till illdåd. Jag har glömt namn på platsen och de inblandade, men så här går den:
Några ynglingar, kanske drängar, hade blivit arga på en bonde, kanske för att de fick för lite och dålig mat, eller för att de fick jobba för hårt. I alla händelser beslöt de sig för att hämnas. De kände väl antagonistens vanor, och en kväll lurade de bakom knuten till hans hus. Som vanligt tog han sig en promenad till dasset innan han skulle lägga sig och pojkarna följde efter som skuggor. När bonden låst dörren om sig och placerat sig på fjölen sprang de fram och välte det lilla huset över ända. Medan bonden skrek och svor därinne i det omkullvräkta huset sprang ynglingarna belåtet småskrattande därifrån.
När jag berättade det här för min mamma sa hon: ”Du ska inte tro allt vad min bror Erland säger, han lägger gärna på litet i sina historier”. Så jag ber läsaren om detsamma.
Nu ska jag övergå till att berätta om pojkstreck jag själv deltagit i och de historierna är sanna! Jag vet inte riktigt om seden att kasta halmgubbar på julen var pojkstreck eller ska betraktas som kulturgärning, för det var en mycket gammal sed. Det gick till så här:
Några unga män samlades på juldagens eftermiddag hos en kompis med tillgång till halm på logen. Man gick dit ut och snodde halm till små figurer med armar och ben, ett par decimeter stora. När man fått ihop cirka ett dussin små gubbar begav man sig ut på bygden. Så gällde det att smyga fram till stugdörren, kraftigt klappa på den, öppna den och kasta in halmgubben och sedan snabbt försvinna. Det var en julklapp! Enligt seden skulle de inne i huset försöka fånga in halmgubbskastaren, men det gick sällan eftersom de inte tillräckligt snabbt fick mörkerseende. Man fick nöja sig med att ropa och tacka för klappen.
Att spela hartsfiol var väl däremot ett riktigt pojkstreck. Här gällde att retas med någon, men även här skulle man dunsta så kvickt som möjligt. Jag antar att även denna sed nu är utdöd, den förutsätter en lantlig miljö och små stugor med kittade fönster, så här kommer en beskrivning:
Man tager, om man så hava kan, en nål, en björntråd och ett stycke harts, sådant som används till fiolstråkars tagel. Man smyger om kvällen fram till offrets bostad, sticken in nålen mellan kittet och fönsterrutan, gör en ögla med tråden runt nålen, drar sedan ut tråden en tio meter bort, tar fram hartset och börjar gnida på tråden. Nu uppstår ett hemskt oljud i fönstret, folk förstår till en början inte vad det handlar om, men när de gör det vill de hämnas. Då gäller det att snabbt ta sig därifrån. Man försöker givetvis att dra till sig nålen och tråden för nästa ”konsert”.
Jag minns särskilt två tillfällen då vi några stycken gjorde detta. Den första gången skulle Yngve, Sven och jag skoja med Sandgrenspojkarna på Tjärn, tror det var Stig och Rolf. De bodde på gaveln i Nybygget. Vi gjorde som ovan beskrivits. Inget hände, vi fortsatte gnida på tråden, ingen reaktion. Men plötsligt slogs dörren upp och gevärsskott började vina om öronen på oss, det var spårljusammunition, så vi såg kulorna fara som eldflugor över oss. Ja, de siktade förstås inte rakt på oss, men lite skrämda blev vi. På den tiden fick man ha gevär och ammunition hemma i bostaden utan att ha alltsammans inlåst i vapenskåp om man var med i hemvärnet. Den gången gav vi oss till känna och kvällen slutade med några öl och smörgåsar
Den andra gången jag minns var vid Mejeriet, som den tiden hyste en tvättinrättning. Några av de tjejer som arbetade där fick också bo där på övervåningen, och en av dem uppvaktades av en utsocknes kille med motorcykel. En sådan kunde inte riktigt tolereras så vi var några som tyckte han skulle skrämmas i väg. Med spel på hartsfiol. Kan ha varit samma gäng som ovan. Problemet var nu, som sagt, att det rörde sig om övervåningen. Men vi fann på råd, det fanns nämligen en brandstege på bortre gaveln, visserligen tung, men den reste vi försiktigt mot fönstret. Den nådde precis under nedre fönsterplåten. Jag som var van att klänga på stegar när jag hjälpte farsan med att måla hus skickades upp med nål och tråd. När jag fäst nålen med tråden försiktigt, försiktigt släppte jag först ner trådrullen, sedan hasade jag mig ner. När jag var nere tog kamraterna stegen och bar undan den igen medan jag fick tag i trådrullen och backade i väg från huset åtskilliga meter. Nu kunde vi spela hartsfiol på vår tråd. Reaktionen blev våldsam. Skrik hördes, fönstret slogs upp och kraftfulla eder uttalades. Vi däremot stod nedanför i skuggan och skrattade. Dom där upp hade ju ingen chans att få tag i oss.
Mitt sista pojkstreck på ön skedde när jag gjorde lumpen vid A1, som då låg på gården Rissne i Sundbyberg. I utbildningen ingick hantering av sprängmedel, dynamit, sprängdeg och pentylstubin. Det senare är en tunn slang med sprängmedlet pentyl inuti och det detonerar med en hastighet av 6 500 meter per sekund. Under en övning lyckades jag få med mig en så kallad dynamitgubbe med stubin och tändhatt. Jag hoppas att vad jag nu berättar är preskriberat för det rör sig om stöld och allmänfarlig vårdslöshet.
När jag kom hem på helgpermission träffade jag Yngve och vi undrade vad vi skulle göra med dynamiten. Vi fick ju inte skada någon eller något. Så kom vi på att det låg en gammal plåtskorsten uppe på Lappberget. Vi bodde på den tiden i Skolan så det var ju nära. Vi gick alltså upp på berget för att spränga skorstenen i småbitar. Jag apterade stubinen med tändsatsen och stubinen, som var flera meter lång, tände på, varpå vi tog skydd i en skreva en femton meter bort. Det blev en riktig skräll! När vi sedan gick fram för att inspektera bitarna så var inga spår av skorstenen att se. Alldeles borta! Vi blev hemskt förvånade. Några dagar senare upptäckte jag nere i slottsparken delar av skorstenen. De hade flugit flera hundra meter från berget. Det konstiga var att inga kommentarer om sprängningen hördes efteråt trots att det måste ha smällt riktigt ordentlig.
Detta var mitt sista pojkstreck, sedan blev jag allvarlig student.