Av Kjell A Johansson
Ångfartyget Elfkungen[1] var det första som sattes i trafik till Ängsö. Rutten var närmare bestämt Stockholm-Stallarholmen-Tynnelsö-Hjulsta-Ängsösund-Frösåker. Året var 1862 och då gick båten norr om Kurön in i Spånsundet. Redan då fann man att det var en besvärlig passage och året efter gick man därför söder om ön via Skurusund till Ängsösund. Det nybildade rederiet kontrollerades av en viss C.H. Backert. Sommaren 1865 fick den lilla ångbåten Mälaren ta över, men efter ett år, närmare bestämt 1866 på hösten, kom ångfartyget Engsö men med samme redare Backert i bakgrunden.
En lokal poet diktade följande strof i Nya Ängsövisan:
Den första ångbåt som fjärden plöjde
Var ”Älvakungen” som väg sig röjde
Kring Mälarstränder han svängde rundt
Och vila över vid Ängsö-sund
Det har funnits tre ångfartyg som växelvis burit namnet Engsö. Detta första Engsö byggdes år 1866 vid Nyköpings mekaniska verkstad för Bockholmsunds Ångfartygs Bolag för trafik på traden Stockholm-Strängnäs-Ängsö. Det var för övrigt det sista fartyg som byggdes av den verkstaden innan den gick i konkurs. Hon ansågs vara ett elegant fartyg med måtten 33×5 m, alltså extremt långsmal. Ångmaskinen på 20 nominella hkr kunde ge en fart på max 10 knop. Båten övertogs år 1873 av Strengnäs Ångbåtsaktiebolag som sålde den 1881 till Blidö, då den döptes om till just Blidö. 1889 övertogs den av Waxholmsbolaget och döptes om till Ljusterö. Den återkom till Mälaren 1902 och döptes nu om till Gunhild, enligt muntlig tradition efter en kvinnlig släkting till HugoTamm, stor aktieägare i rederiet som tog över båten, Ångfartygs AB Gamla Svartsjölandsbolaget. Efter några nya överlåtelser hamnade hon 1943 i Motala vid Vättern. Sedan såldes hon till Göteborg och skrotades i början 1950-talet. På bilden ovan ses Gunhild lämna Stockholm på väg in mot Mälaren med Kungsholmen i bakgrunden.
Den andra båten med namnet Engsö byggdes åren 1874 – 75 på Bergsunds Varv i Stockholm. Beställare var Tynnelsö Ångrederibolag som så småningom slogs ihop med Strängnäs Rederi AB. Den hette ursprungligen Nya Engsö, eftersom ovannämnda Engsö fortfarande fanns i samma vatten. Det var ett vackert fartyg med måtten 33X5,5 m. som man betalade 61 500 kr. för. Kapten var en Carl Pettersson. Hon gick Stockholm-Stallarholmen-Tynnelsö-Lagnö-Nybyholm-Hjulsta-Hässelbyholm-Frösåker-Lindö-Ängsö. Den insattes på Stockholm-Kungsör år 1879 och kallades då Kungsör men gick redan året därpå tillbaka till Ängsö och fick då bara heta Engsö. Dess hemmahamn var Ängsösund och den gick tre turer i veckan till Stockholm, måndag, onsdag och fredag kl. 06 och återvände dagarna därpå kl.12. Resan från Stockholm till Ängsösund tog sju timmar. Den lastade allt möjligt från spannmål till trädgårdsprodukter och potatis. Fartyget var mycket omtyckt som passagerarbåt och hade restaurang ombord så att man kunde få sig något till livs under den långa resan, Man kunde till och med ta en snaps till maten. Om söndagarna gjorde båten lustresor bl. a. till Västerås folkmarknad, Skokloster, Mariefred och Gripsholm. Fartyget såldes år 1891 till Uppsala och gick då på sträckan Uppsala-Stockholm och kallades Upsala. Åren 1894–95 byggdes båten om på Mälarvarvet, såldes till Waxholmbolaget och döptes då till Serla. Hon trafikerade olika trader i skärgården till 1929, användes sedan som magasin och pråm och skrotades 1944. Här ovan syns Serla i Stockholm med Skeppsholmen i bakgrunden.
Den tredje båten med namnet Engsö byggdes redan år 1860 på Södra Varvet, som låg på Södermalm och då officiellt hette W. Lindbergs Verkstads- och Varvs AB. Det upphörde år 1930. Fartyget var 29,65 m. långt och största bredd var 5,58 m. Motorstyrkan var nominellt 30 hkr. På masten fanns en lastbom som underlättade på- och avlastning. Båten gick först mellan Stockholm och Uppsala och hette då Upsala (II) och ägdes av Upsala Ångfartygsbolag. I september 1890 gick hon på grund i Ekoln-fjärden. Därefter byggdes hon om och i november såldes hon till Engsö Ångfartygs AB, och då fick hon namnet Engsö. Köpeskillingen var 21 500 kr. Hon trafikerade sträckan Ängsö – Stockholm liksom föregångaren. Båten var i första hand avsedd för persontrafik, men tog även ombord varor av olika slag samt djur.
Engsö Ångfartygs AB bildades 13 november 1890 med säte i Ängsösund. Så var det till 1899 då styrelsens säte blev Överselö. Styrelsens ordförande var godsägaren Kurt F. G. Almqvist, bosatt på gården Janslunda i Överselö. Han var sedan ordförande under hela bolagets tid. Övriga styrelseledamöter var godsägaren Carl L. Almqvist, förmodligen släkt med föregående, boende på Algö, Överselö; friherre Carl Herman Wrangel på Säby, Aspö; inspektor Hjalmar R. Johansson på Lindö, Kärrbo och lantbrukaren Fredrik W. Fredriksson på Skepphusa i Kungsåra. Suppleanter var direktör Adolf Fredriksson, Stockholm och kyrkvärden Carl August Hällborn på Nursa i Överselö. För Hjalmar Johansson inträdde efter några år godsägare Nils J. Johansson på Frösåker, Kärrbo. Ingen Ängsöbo alltså. Men en del köpte aktier, som kostade 50 kr. styck, i dagen penningvärde 2000 kr.
1913 såldes fartyget till Västerås-Torshälla Ångbåts AB och sattes då in på Sträckan Västerås – Stockholm. En namnkunnig ledamot i styrelsen för det bolaget var Hakon Svensson, grundare av ICA. Engsö Ångfartygsbolag för sin del samverkade under några år med Drottningholm-Fittjabolaget och dess trafik avkortades till Hjulsta. Ängsö var ute ur den bilden. Bolaget likviderades år 1918.
År 1941 såldes fartyget till Kungliga marinförvaltningen. Hon inkallades till militärtjänstgöring vid kustartilleriet, kan man säga. År 1948 var det dags för försäljning igen, denna gång till Nynäs Petroleum och båten döptes då till Nynäs XII. Sedan efter några år såldes hon till Norske Fina och fick namnet Fina V och 1978 såldes hon slutligen till Island.
Här ovan syns Engsö på väg ut från Västerås. Man ser Aseatornet i bakgrunden. Eftersom detta stod färdigt 1919 är bilden antagligen tagen i början av 1920-talet. Tidtabeller, biljettpriser och rutter skiftade naturligtvis under alla de drygt femtio år hon gick i trafik på Mälaren, i synnerhet vid ägarbytet 1913. En typisk rutt i början av förra seklet började mycket tidigt, klockan tre på måndagsmorgon i Västerås. Första bryggan var Frösåker. Sedan gick båten till Ängsösund, där den först lade till vid mejeriet för att ta ombord bl. a. mjölkflaskor till Stockholm, och sedan över sundet till affären med varor från Västerås. Därefter sattes kurs söderut till Hässelbyholm på Fogdön, sedan Strängnäs och Stallarholmen och därefter kanske ytterligare någon brygga innan ankomsten till Stockholm.
Besättningen på en mälarbåt bestod av en kapten, en styrman samt åtminstone två matroser. Vidare fanns ett maskinbefäl och en eldare. Restaurangen sköttes på entreprenad av en restauratris som själv lagade maten eller hade en kokerska till hjälp. Så fanns ett par kvinnor för betjäning av passagerarna.
En ångbåt drog mellan 0,2 till 0,35 kubikmeter kol i timmen, ångmaskinerna var på mellan 20 till 45 nominella hästkrafter (det verkliga antalet hästkrafter var ungefär 8 gånger högre) och farten var 9 till 13 knop.
Vad fraktades på båtarna? Överraskande nog var det under slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet hö och halm som stod för 20 till 30% av frakten. Man måste komma ihåg att Stockholm fortfarande till stor del var hästdrivet. Behovet av hö och halm avtog givetvis i samma mån som bilar, lastbilar och bussar tog över transporterna i huvudstaden. Mer säsongsbetonade var frakterna av potatis, som naturligtvis hade en topp i oktober. Det tredje större varuslaget var spannmål, som ju också dominerade på hösten. I detta fall skickades de förädlade produkterna i form av mjöl och gryn tillbaka till lanthandlarna utefter ångbåtslinjen, till exempel till lanthandeln vid Ängsösund. På höstarna fraktades också mycket frukt, bär och grönsaker från handelsträdgårdarna in till marknaderna i Stockholm. Mot julen skickades enbuskar och små granar och granris. Under tiden innan isen lade sig på fjärdarna transporterades ved in till staden.
Ibland tog man ombord nötkreatur, grisar och får som skulle till slakteriet i Enskede. Även fisk transporterades till Stockholm. Det gick oftast till så att fiskaren med sin båt låg ute i farleden och väntade på fartyget. Det saktade in och lådorna med fisk kunde lyftas upp på däck. Ibland kunde passagerare ros ut till båten på platser där det saknades ångbåtsbrygga. På vårarna hände det att det stod barn och ungdomar på bryggorna för att skicka med buketter av gullvivor och liljekonvaljer för försäljning på Kornhamnstorg.
Vad kostade frakten på ångarna? Det är svårt att svara på, för väldigt lite är dokumenterat. Det finns dock uppgifter från andra rederier. Här några uppgifter: En säck på 100 kg och en tunna med potatis på ungefär samma vikt kostade 25 öre. Balar av halm och hö vägde också 100 kg och kostade lika mycket. En korg med potatis eller frukt kostade 15 öre, den vägde alltså 60 kg. Övriga varor prissattes antagligen efter den normen. Priset ska multipliceras med 40 för att kunna jämföras med dagens priser. Det skulle således ha kostat 10 kr att skicka en säck potatis på 100 kg från Ängsösund till Stockholm.
Och vad kostade det att som passagerare färdas till Stockholm på ångbåt runt sekelskiftet? Det är även i detta fall svårt att få fram uppgifter. Men det har beräknats att kostnaden per personkilometer 1893 var 2,3 öre. Om man räknar med att avståndet från Ängsösund till Stockholm är tio mil skulle priset bli 2,3 riksdaler/kronor för enkel resa. Men det var så att man betalade olika för hur bekvämt man ville åka. Om man valde att åka på fördäck utsatt för väder och vind var det givetvis billigare, säg 1,5 kr. medan man betalade 2,75 kr. om man valde akterdäck och 4 kr. för aktersalong. Omräknat i dagen penningvärde skulle det bli 60 resp. 110 och 160 kr. Men, som sagt, detta är gissningar.
Från Stockholm fraktades förutom mjöl och gryn en mängd andra varor ut till landet, drycker såsom svagdricka, läskedrycker, öl, sprit och brännvin och specerier som salt, socker, jäst, kaffe, mm. Varor till lokala hantverkare som tex yxor, sågblad, spik, tapeter, färg och rödfärg, cement, papp och tjära mm. Kol och koks till uppvärmning och fotogen till lampor är återkommande varor. En del jordbruksmaskiner som harvar och såningsmaskiner och andra järnvaror, någon gång en järnspis, kan noteras.
På tisdagen avgick båten kl. tre på morgonen och tog samma väg tillbaka och då skickades olika varor till bryggorna. På torsdag – fredag gjorde den samma vända till Stockholm och tillbaka. På helgerna kunde båten hyras för utflykter till platser utefter Mälaren. Från Stockholm kunde man göra en tur till Ängsö en lördagsmiddag kl. 12. Det gick att stanna på båten över natten och inta sina måltider där. Då hade man hela söndagen på sig att se sig om på ön med kyrka och slott. Sedan kunde man återvända med samma båt kl. tre på måndagsmorgonen. Men den resan tog tio timmar, för båten skulle lägga till vid många bryggor för att lasta och lossa med början vid Frösåker.
Ibland gick även andra ångbåtar än Engsö till ön. En hette Polstjernan som om lördagarna i början av förra seklet gjorde turer till Ängsö. Den lade till vid Långholms brygga och Ängsösund. Långholms brygga låg på Långholmen och de som skulle över till Ängsö och de andra öarna runt om fick färjas över dit. Helge Sandberg berättar om en sådan resa till Ängsö 1907: ”Ängsögubbarne ha varit inne i sta’n och sålt förnödenheter och gjort uppköp och äro vid ypperligt humör. De försöka ställa sig in hos kapten Munk och få honom att först lägga till vid sina närmaste bryggor.” Bland ”gubbarne” nämns Karl-Erik Johansson på Stora Långholmen, Andersson på Näset, häradsdomaren på Måholmen[2] och skomakaren på Långholmen. Den senare måste vara Agnes Engvalls farfar, Johan Engvall.
Andra båtar som gick från Västerås till Ängsö var ångslupen Delfin från 1883, och ångaren Sylfid från 1890. Den senare gick i reguljär trafik mellan Västerås och Ängsö varvid hon lade till vid mellanliggande bryggor.
Märkligt nog nämns inte Stamdals brygga i någon av nedan nämnda böcker. Det verkar som om den bryggan endast användes för utflykts- och lustresor. Det bekräftas av en strof i den ovannämnda Nya Ängsövisan:
Från Stamdalsberget det hörs kanoner
När båtar kom med en mängd personer
Av ungdom fina från sta´n förstås
Att bygdens ungdom se på gunås
Mälarens farleder saknade länge fyrar. Först 1882 beslutades att fyrar skulle sättas upp på följande ställen: Bockholmssundet, Ridösundet, Kolsundet, Fagerön, Edebygrundet utanför Fogdön i Granfjärden samt Torpagrundet vid inloppet till Köping.
Ångfartygens storhetstid var 1880 till första världskriget. Från en trevande begynnelse på 1860- och 70-talet blev det en kraftig expansion 1880 till 1900. Tiden 1900 till 1925 var det stora rederier som dominerade. Men nu började järnvägar och bilar, inklusive bussar bli ett hot. År 1913 hade järnvägen gått om båttrafiken prismässigt. Nu var personkilometerpriset för båtar 4,35 medan det för järnvägen sjunkit till 2,9 öre. Första världskriget blev en påfrestning för fartygen eftersom priset på kol sköt i höjden. Man fick lov att elda med ved som ju är mycket skrymmande jämfört med kol.
Vid inledningen på 1920-talet hoppades man fortfarande på en ny glansperiod för båttrafiken, men 1925 började nedgången på allvar. Andra världskriget blev en tid av respit, men 1950 kan man säga att ångbåtsepoken var över.
På bilden till vänster ses Engsö med en bil från 30-talet på däck. Den liknar en Opel Kadett av 1936 års modell. Fartyget är tungt lastat, men man ser inga passagerare. Detta var kanske en av de sista resorna Engsö gjorde på Mälaren. Wilhelm Johansson uppger att Engsö slutade att besöka Ängsö år 1937. En annan uppgift[3] säger att Engsö sommaren 1940 ända till oktober trafikerade Långtarmen, den långa fjärden i nuvarande Ekerö kommun, förhyrd av en kapten Gustafsson. Därefter försvinner fartyget från Mälaren efter 80 år på dess vatten.
Källor:
Helge Sandberg, ”Ängsön och dess tusende nöjen” i Svenska Turistföreningens, årsskrift 1909
Wilhelm Johansson, ”Kommunikationernas införande
i bygden”, Nordiska Muséet,
Etnologiska undersökningen 1944
Sjöhistoriska Muséets fotoarkiv
Lennart Rydberg 1978 Mariefred och Mälarbåtarna
” 2016 Med ångbåt från land till stad
Ångbåtslinjer i Mälardalens jordbruksbygder 1860 – 1950
Arne Stade 2003 Med ånga, gods och tidtabeller
1800-talets ångbåtstrafik mellan Stockholm och Mälarstäderna
Riksarkivet, där jag fick hjälp av Ulrica Hofverbeg med uppgifter om Engsö ångfartygs AB
Uppgifter från olika sageskvinnor och -män på Ängsö
Kjell A Johansson
[1] Idag finns ett fartyg med namnet Elfkungen i Trollhättan men det byggdes 1875 i Sundsvall.
[2] Någon förväxling måste här ha skett, Axel Gustaf Pettersson på Stora Näs var häradsdomare, men arrendatorn på Måholmen hette också Pettersson men med förnamnen Karl Petter.
[3] Yvonne Johansson, Ekerö i ännu ej publicerad bok