Ängsö gård på 50 och 60-talet- ett barnperspektiv

Av Ulla Andersson

En mörk, regnig novemberkväll satte jag för första gången ner mina fötter på Ängsö. Jag var 6 år. Mina föräldrar hade säkert besökt ön innan, för min pappa hade fått arbete som skogvaktare på Ängsö gård..

Resan efter att vi lämnat asfalten på E 18 var oändlig. Vi åkte en slingrande, smal grusväg som aldrig verkade ta slut. Efter en ocean av tid dök så äntligen de stora konstiga husen upp i mörkret. Vi hade flyttat från en trevlig gul trävilla med veranda och burspråk till ett stort, avlångt hus där det var jättehögt i tak. Men det fanns en, enligt mina föräldrar, otroligt positiv sak med detta hus! Den stora flygeln vid Ängsö slott hade nämligen OLJEELDNING! Detta var något mina vedpanne-eldande föräldrar upplevde som rena lyxen.

Det var varmt i huset hela tiden och det fanns varmvatten utan att man behövde göra någonting!  Man behövde varken hugga ved, kånka in den eller stiga upp kl. 5 för att elda! Ibland behövde man ju se till pannan och det uppdraget fick min pappa. Då måste han gå ut och ner i källaren på gaveln och passera den ilsket skällande hunden Trick.  Med sin rasslande kedja kastade han sig ut från sin koja med mord i blicken. Trick var min första bekantskap med hundrasen Vorsteh och den var inte särskilt positiv. Det blev fler möten med den rasen senare, som blev desto mer positiva.

En av våra första promenader på ön gick till sjön. Vi hade bott vid havet tidigare och vi tycker om vatten i min familj. När vi kom ner till Stamdal och såg Mälarens brungröna, ogenomskinliga yta tittade min då elvaårige bror på pappa och sa: ”Vad ger du mig om jag badar i det här?” Men trots allt så badade vi i det där många gånger!

I en mindre flygel nära vårt hus fanns en tvättstuga på gaveln. Den användes av gårdens folk men den minns jag inte så mycket av. Däremot minns jag sommartvättarna vid Stamdal. Då eldades det under stora grytor på stranden och sen fick vi barn skölja de ”kokta” lakanen ute i vattnet. Alla tanter på gården hjälptes åt. Jag minns det som ett roligt spektakel.  När jag blev äldre och simkunnig fick jag ofta med mig en matta på badturen till sjön.  Den skulle skrubbas med såpa på bryggan. Med åren blev Mälarens vatten oss väldigt kärt, med många bad och båtturer.

Vi bodde i samma hus som ”Grevens” som man sa på den tiden. Jag tror att mina föräldrar ganska snabbt kom på god fot med våra nya grannar och arbetsgivare, Erik och Hedvig Piper. Rätt snart efter vår inflyttning sa mamma till ”Grevens” att den ilskna hunden Trick verkligen störde trivseln. Särskilt om man skulle vara ute i det som ansågs vara vår trädgård. Trick fick då en hundgård lite längre bort och slapp sitta med kedja hela dagarna. Tricks ”hörn” blev en mysig trädgårdshörna som används än i dag.

På andra sidan slottsgården, i Trädgårdsflygeln, bodde Inge som var son till trädgårdsmästaren. Han var min första kompis på Ängsö, en dag äldre än jag, rödhårig och fräknig. Vi hade många roliga äventyr tillsammans. Vi drog ofta iväg på kojbygge. Då hade vi en stor cykelkärra som vi fyllde med viktiga prylar. En liten tung järnspis baxade vi upp på kärran. Några trasiga stolar, nån pottstol och lite annat smått och gott släpade vi upp i Lappberget. Vi boade in oss i nån byggnation gjord till fasaner tror jag.

Ett annat populärt ställe var ett gammalt dass som fortfarande står och svajar till höger bland brännässlor, om man åker nerför backen bakom kyrkan. Det var brännässlor där för 65 år sen också! Sen var ju det åttkantiga hönshuset nere vid vägen en spännande lekplats där alla rummen var som tårtbitar. I en tårtbit hade hönspigan bott. När vi flyttade dit hade hon för länge sedan flyttat ut och även hönsen.

Inge bodde på övervåningen i trädgårdsflygeln. Där fanns flera lägenheter och flera ingångar. Bottenvåningen var bara förvaring. Vi hade vår potatiskällare i den vänstra delen av huset. Mitt i huset på bottenvåningen fanns ett stensatt rum med en stor ”trätron”, ett högt uppbyggt dass med tunna. Ett utedass inomhus. Själv var jag bara van vid utedass hos farmor och farfar men då låg det långt från huset. Det här utedasset mitt i huset var extra konstigt tyckte jag. Det fanns en liten lucka i dörren så man kunde kika in för att se om det var ledigt. Den luckan finns kvar än idag, i hallen hos min syster. För 30 år sen flyttade hon tillbaka till Ängsö och just till Trädgårdsflygeln. Potatiskällaren är i dag familjens TV-rum.

Inge tillhörde den lite blyga sorten. När han ville leka kom det ofta en kola, en kula eller en karamell med papper på inkastad i vår långa hall. Då visste man att Inge stod bakom dörren ute i farstun. Han var också blyg om det kom någon vuxen ute på gården. Då sprang han och gömde sig och jag gjorde väl likadant när jag var med honom. Mamma läxade upp mig: ”Du stannar och hälsar och uppför dig!” Ord och inga visor! Minns inte om Inge följde mitt exempel .

Min tid med Inge blev ganska kort. Hösten 57 när vi började skolan flyttade Inge med sin familj från ön. Tiden med trädgårdsmästare på Ängsö slott var över.  Men jag kan väl säga att skogvaktare Andersson axlade trädgårdsmästarens roll under många år!

Ett förskräckligt minne jag har från min första sommar på Ängsö var när mamma och jag gjorde ett besök i Stamdal. Om jag minns rätt var det någon typ av ”äldreboende” i någon av stugorna i Stamdal. Vi var bjudna på kaffe hos en tant, mamma och jag. Denna tant hade lyckats få minst 50 hårstrån i varje bulle, sockerkaka eller småkaka. Att några strån fanns kvar på huvudet var obegripligt! Varje gång jag tänker på det så vänder det sig magen. Varje tugga som togs följde med ut. Än i dag blir jag hysterisk över ETT enda hårstrå i maten.

När Inge flyttade blev Lelle min bästa kompis. Han var son till inspektoren och bodde ovanför den branta pulkabacken på andra sidan parken. Lelle var några år yngre än jag men bor man på landet så kan man inte ha krav på jämnåriga tjejkompisar. Det får gå bra med vad som erbjuds och jag klagade inte. Lelle, som egentligen hette Lennart var en glad kille med glimten i ögat och vi hade mycket kul. Sen umgicks vi en del med vuxna. Det fanns en dansk familj där mannen var traktorförare och han hade en trevlig fru som gärna spelade kort med mig.

Förutom trädgårdsmästare och skogvaktare så fanns det en del andra yrkeskategorier på Ängsö gård såsom inspektor, flera traktorförare, jägare, barnsköterska och hembiträde.

Traktorförarna bodde oftast i den lilla flygeln nära vår och jägarna bodde alltid i Palmhuset uppe vid kyrkan. De två olika jägarfamiljer som bodde där under min uppväxt var utåtriktade och sociala personer. Fruarna var hemmafruar som gärna tog sig en pratstund med grannbarnen om de kom på besök.

Några andra som man gärna umgicks med som barn var Grevens hembiträden. Det var unga tjejer som bodde något år på ön. Sedan kanske de fortsatte på någon utbildning efter praktik i hem. Det hembiträde som jag minns mest är ”Stora” Lena. Hon hette så för att det hade kommit en ny inspektor till gården i början på 60-talet som hade två döttrar, Inger och Lena. Inger blev min första tjejkompis på gården och hennes syster fick heta ”Lilla” Lena.

Stora Lena var spännande. Hon var dotter till en fyrvaktare och uppvuxen längst ut i Stockholms skärgård på Stora Högarna. Hon var snäll och glad, en fin halvvuxen kompis till oss barn. Som alla hembiträden hos Grevens blev hon ofta halvt ihjälskrämd av min bror. Han älskade att spöka för de stackars hembiträdena. På den tiden fanns det en stor dörr uppe på vinden i stora flygeln. Den kunde man nå från vår lägenhet. Dörren kunde min bror utnyttja när han visste att hembiträdena var ensamma i huset och smyga in från vinden och spöka. Tur att de hade unga friska hjärtan! Även jag och mina kompisar fick utstå en hel del spökerier från min bror.

Hösten -57 började jag årskurs 1 i Kungsåra kyrkskola. Vi fick åka buss dit och jag blev bekant med de andra barnen på ön. I Ängsösund, på fastlandssidan, bodde Eva. Hon var ett år äldre än jag men vi gick i samma klass vartannat år och var bästisar då. Skolan hade B-form vilket innebar att att man gick i 1-2an eller 3-4an. Evas mamma och pappa hade en lanthandel vid bron.

Evas glada, spralliga, norska mamma stod i affären medan roliga farbror Anders mest reparerade bilar. Farbror Anders och tant Harriet var ett par som jag som barn uppskattade mycket. De hade bägge något busigt över sig och var inte så där tråkiga som jag upplevde att de flesta vuxna var. Jag minns särskilt en midsommar med de sedvanliga festligheterna på midsommarängen där farbror Anders gjorde ett extra bejublat framträdande. En aktivitet på midsommar var Kuddkrig. Det var inte barnen utan de vuxna männen som hade kuddkrig!

De satt på en stång en bit ovanför marken och skulle försöka att med en kudde slå ner sin motståndare. Farbror Anders gick in för detta med hull och hår och drämde kudden i sin motståndare med sådan kraft att kudden sprack och halva midsommarängen fylldes med dun! Stort jubel! Jag antar att kombattanten föll ner på madrassen.

En annan manlig aktivitet på midsommar var säcklöpning. Där deltog gårdens manfolk och sommargäster med livet som insats. Första pris på den tiden var en 75:a whiskey donerad av greven. Jag minns att min far ett år i den vilda striden bröt en stortå. Han hade efter midsommar en stor blå tå där varken skor eller strumpor gick på.

När grevens var bortresta var ibland sonen Miffe hos oss och även deras pekingeser Moppa. Moppa var inte en så trevlig hund. Vi barn klappade henne aldrig. En dag, strax efter denna midsommar befann sig Moppa under vårt köksbord. Min far råkade komma åt henne med foten varvid hon svarade med att hugga pappa i den blå tån!!! Moppa kom väldigt snabbt ut ur vår lägenhet och inte på något särskilt hundvänligt sätt.

När vi flyttade till Ängsö hade grevinnan ett halvår tidigare fött en son. Miffe kallades han. Min mamma som var utbildad barnsköterska fick snabbat anställning hos våra nya grannar. Mamma tyckte att det var viktigt med sol och bad. Hon hade på sommaren en badbassäng ute på gräsmattan. Där fick den då drygt 1-åriga Miffe bada i bara mässingen. Detta till mycken förtrytelse från barnets farfar.

Denne Greve kom flyttande från något slott i Skåne, till slottet på Ängsö under sommaren tillsammans med sin hustru. Miffes pappa var ingen ungdom och Miffes farfar som gick runt i lång, svart överrock, plommonstop och käpp mitt i sommaren var verkligen någonting från ”anno dazumal”! Min mamma stod på sig och barnbarnet fortsatte bada.

Min kompis Ingers pappa var den näst siste inspektoren på Ängsö gård. De flyttade i mitten på 60-talet. Då fanns det bara en traktorförare kvar. På 70-talet tunnades gårdens folk ut mer och mer. I slutet på 80-talet fanns ingen jägare kvar, inte heller någon traktorförare.  Den sista inspektoren flyttade.

De barn som fanns på gården var barn till hyresgäster och själv hade jag sedan länge flyttat hemifrån. Men är man uppvuxen på Ängsö finns det en stor bit kvar i hjärtat och det är lycka att ha en lillasyster kvar på ön som man kan besöka i tid och otid.

Minnen nedtecknade av Ulla Andersson i november 2021