Ängsöekan

Av Kjell A. Johansson

Min Ängsöeka

När Arvid och Karin Andersson, de sista arrendatorerna på Fagerön, år 1955 flyttade till huvudön Ängsö fick de bo i lärarinnans lägenhet i skolan. På så sätt blev vi grannar under några år, eftersom vi, familjen Johansson, bodde i folkskollärarens lägenhet. En dag frågade Karin om jag ville köpa deras ängsöeka, som låg kvar ute på Fagerön.

Jag hade under hela min uppväxt varit lite sur på min pappa, som aldrig hade skaffat egen båt fastän han gärna fiskade. Vi lånade båt antingen av dem som bodde i Löttorp eller av Sven Lind i Berg. Nu hade jag chansen att få en egen båt. Så jag tvekade inte länge innan jag sade ja, i all synnerhet som priset var 25 kronor. Bilden ovan visar den ängsöeka som finns på hembygdsmuséet i magasinet vid Engsö slott.

Någon måste ha skjutsat mig ut till Fagerön, jag tror det var Hugo Andersson i Roligheten. Han hjälpte mig också att sjösätta båten, som naturligtvis var gisten efter att ha legat uppe på land och tog in vatten när den kom ner i vattnet. Därför bogserade vi båten till Gåsviken, där den fick ligga tills den blivit någotsånär tät. Årorna var helt nedslitna, nästan bara ett par pinnar att ro med. Men, lyckligtvis hade morbror Erland på Ektorp uppe vid sin smedja ett par ämnen till åror i kvistfri gran och dem fick jag.

Sedan satte jag igång att såga och hyvla till ett i mitt tycke riktigt bra par åror. Nu blev det en fröjd att ro, för ekan gled mycket lätt genom vattnet på grund av sin form. Egentligen är ängöekan en snipa, det vill säga en båt som är spetsig både i för och akter. Vad som kännetecknar båttypen är att översta bordet inte går till bakstammen utan till en liten akterspegel.

Hon var helt byggd i eke, både bottenplanka, stammar, bord och spant. Just det att hon inte hade köl gjorde att friktionen i vattnet var liten.  Frånvaron av köl hade både fördelar och nackdelar. Fördelarna var som sagt att hon gled lätt och lätt kunde dras upp i land nästan var som helst. Nackdelen var att det var svårt att styra i hög sjö, för vind och vågor ville gärna lägga båten tvärs vindens riktning.

Så man fick kämpa en hel del med att hålla kursen. Inte heller var det så lätt att segla utan köl. Det fanns nämligen framför förtoften en liten mastfot i järn att sätta en mast i. Jag gjorde ett litet sprisegel av ett gammalt lakan som jag fäste vid en enkel mast. Det visade sig att det gick mycket bra att länsa, men redan vid slör blev det en kraftig avdrift. Att kryssa var inte att tänka på.

Man kunde ro långt utan att bli trött. Förutom till Fagerön rodde jag runt Långholmen, ut till Skarpan och en gång till Aggarön. Även norrut gick färden ibland, in i Bergsviken som jag kände så väl eller runt Röholmen och in i Skepphusaviken. Ibland kastade jag i en enkel dragg som jag gjort och satte mig att meta abborre. Speciellt bland grynnorna utanför Markskär nappade det bra.

Redan från början märkte jag att ekan tog in lite för mycket vatten och det blev värre med åren. När jag en vår bestämde mig för att undersöka orsaken fann jag att träet vid bakstammen var ruttet. Man hade försökt lappa sprickor och hål med plåt, men bakom plåten hade förruttnelsen fortsatt. Jag insåg att jag inte skulle lyckas reparera henne.

Min svåger Bengt-Ola Edström föreslog att vi skulle dra och släpa båten upp till skolan. Sedan skulle han forsla den till Kolsva,där han och min syster Inga då bodde, och göra en plastavgjutning av båten. På så sätt kom en plastkopia av ekan till Bergsviken, där hon fanns många år. Slutligen togs den båten upp till ön Storklubb utanför Njutånger. Mina granåror följde med hela vägen.

Båtbyggare på Ängsö och däromkring

Vilka var det som byggde ängsöekor? Jag tror de flesta som kunde snickra och slöjda på ön kunde göra båtar. En av dem var min farmors styvfar Anders Johansson som bodde vid Stamdal under senare delen av sitt liv. En annan var Gotthard Larsson på Lilla Lugnet. En tredje var Erik Vidlund som var född på Aspön i Uppland. Efter några år på Kurö kom han att bo på Gisselholmen.

En av hans läromästare var fiskaren Österberg i Säby på Aspö, en annan var fiskaren Stenholm på Kurö. Ytterligare en båtbyggare var Verner Lundal på Tedarön. Vem som först byggde en ängsöeka lär vi nog aldrig få veta. Troligen fanns det tidigare mälarsnipor, liksom det finns hjälmarsnipor och vätternsnipor. Johan Fischerström, ledamot av vetenskapsakademien, omtalar ”Engsö snipökor”. i en skrift från 1785 om Mälaren. Det skulle kunna vara ängsöekor.

Ängsöekan var vanlig i vattnen mellan Enköping och Strängnäs och mellan Ängsö i väster och Trögden i öster. Längre österut var Sko-båten vanlig.

Snipans historia

Den romerske ämbetsmannen och författaren Tacitus, som levde 55 till 120 e.Kr., skrev i sin bok Germania att ”Sviones” dvs svearna hade båtar med spetsig stäv både fram och bak. Det finns vad jag vet inget fynd av en sådan båt från Tacitus tid, men vid utgrävningen i Tuna i Badelunda socken fann man flera båtgravar. De är daterade till slutet av 700-talet e.Kr. Den bäst bevarade båten har rekonstruerats av några entusiaster och den är en typisk snipa.

Den är byggd på bottenplanka med bordläggning mot de båda stävarna. I botten har man tillfogat en liten köl. Här intill en bild av den rekonstruerade Tunabåten. Det är väl inte otroligt att man fortsatte att bygga liknande snipor genom århundradena med små förbättringar hela tiden fram till vår tid. En sådan förbättring skulle då vara den breddning av aktern som ängsöekan har. Den möjliggjorde att man fick en bekväm sittplats längst bak i båten.

Olika sorters båtar för olika behov

Förutom ängsöekor byggdes det ökstockar, som har flat botten, snipig för och tvär akter, samt vantar som är breda, låga och flatbottnade med tvär för och akter. De senare försågs ofta med järnskenor för att användas när isarna varken bar eller brast som det heter. Vidare byggdes det roddsumpar för fisktransport, och en sådan i snipform byggdes av Gotthard Larsson. Slutligen behövde man kofärjor för transport av djur och andra stora och tunga saker mellan öarna.

Källor:
Det jag själv inte vetat har jag hämtat från artiklar i Nordiska Muséets årsskrift Fatburen 1958 sid 191 ff,  ”Båtbygge vid Mälaren”, 1963 sid 23 ff ”Hos en båtbyggare i Mälaren” och 1983 ”Ett minne av Sko-båten”, alla skrivna av Marianne Olsson.