Berättelsen om Hulda Josefina ’Fina’ Johansson, född Lindström och hennes liv här på Ängsö

Av Gudrun Engsheden (född Tapper)

Tiden vid Persbo

Min mormor Hulda Josefina Johansson, född Lindström, såg dagens ljus år 1885 i Persbo. Hon var näst yngst i en syskonskara på tolv barn från två giftermål. Hennes far blev änkling och gifte då om sig. De äldre barnen var därför halvsyskon till min mormor. Hennes far kom som ung från Selaön till Ängsön. Som sextonåring var han med om att ringa s k ”kungsringning” vid den förste Bernadottekungen Karl XIV:e Johans död. När en kung avled ringde rikets alla kyrkklockor varje dag vid en viss tid under ett helt år. Kungen dog år 1844, varför Lindström måste vara född år 1828, alltså endast trettiosex år efter det Gustaf III:e sköts till döds år 1792.

Stugan i Persbo hörde till den stora gården Högsholm, där fadern var rättare, vilket var ett slags förman för arbetarna på gården. Persbo var beläget helt nära ett boställe som heter Lustigbo och på andra sidan vägen mot fiskarstället Labbarn ligger Åkeräng. Persbo brann dock ner under pappa Lindströms senare levnad. Jag besökte platsen under 1980-talet och då kunde jag se tegelrester kvar på stället där stugan legat, men det stora vårdträdet, en kastanj, och körsbärsträdgården stod ännu kvar.

Utbildning till Sömmerska i Stockholm

Då Josefina var fjorton år fick hon komma till Stockholm för att utbilda sig till sömmerska. En äldre syster, Emma Staberg, bodde i huvudstaden och kunde låta sin yngsta syster få bo hos sig. Någon skola var det inte tal om, utan utbildningen till sömmerska skedde som praktikant på en syateljé. Systern Emma kände en fröken Aronsson som hade en syateljé där fjortonåriga Josefina fick bli elev.

Vid den här tiden var det inte helt vanligt att flickor från landet fick åka till sta´n och utbilda sig. Kom man som ”enkel” flicka från landet” var det vanligast att försörja sig genom att arbeta i familj som hembiträde eller med barnpassning. Systern hade en enkel och naturligtvis omodern liten lägenhet på söder. Avträdet var en liten skrubb i lägenheten med en latrintunna. Denna tunna hämtades och byttes ut mot en ny av renhållningsarbetare om nätterna. Min mormor berättade vidare att om ett par ölbuteljer ställdes ovanpå tunnans lock väsnades gubbarna mindre. Fanns inget öl kunde man föra oväsen och väckte därmed ofta de sovande för den uteblivna ”dricksen”.

Jag tror att min mormor kom att lära sig en del manér eller som vi idag benämner ”sociala koder”, vilket hon inte annars skulle ha gjort på landsbygden bland en gles öbefolkning. Hon berättade om hur ”fint” folk betedde sig i olika situationer, t ex från vilken sida man serverade eller hur man tog mat man bjöds på etc. Når hon återvände till Ängsö var hennes far ensam och gammal och hon flyttade in hos honom i barndomshemmet Persbo.

Tillbaks till Ängsö och kärleken

Hon skulle nu försörja sig som hemsömmerska. Vid den här tiden fanns inga färdigkonfektionerade plagg att köpa, utan kvinnorna fick själva sy eller låta sy kläderna till sig och familjen. Det innebar att kunderna ibland kom hem till henne för beställning och måttagning eller att hon själv gick hem till beställaren och utförde hela arbetet. Det senare kunde ju vara det mest praktiska om det gällde att sy barnens kläder.

Josefina hade någon gång under den här tiden kommit att slå följe med min morfar Gustaf Johansson från Ektorpet, som blev hennes livs stora kärlek. Han var äldsta sonen i familjen och förväntades så småningom ta över arrendet efter sin far. Gustaf gick säkerligen till Persbo många gånger under årens lopp. Min mormor visade mig en gång hur Gustafs s k ”friarstig” gått genom hagarna. Den var ju numera igenvuxen, men hon mindes exakt var den upptrampade stigen funnits. – Kanske bidrog detta med fästmannen till att hon sedermera kom att hyra en liten stuga, Fridhem, som var belägen bakom Lilla Näs.

Allt var dock inte bara frid och fröjd. Mormor berättade för mig att hon ibland kände sig rädd och otrygg i sin ensamhet om kvällar och nätter. Vid den här tiden fanns något som benämndes ”landstrykare” d v s tiggare eller luffare som inte hörde till öns befolkning. Om hon fått veta att någon sådan synts på ön band hon ett snöre i dörrhandtaget till en knopp på sängstolpen och hängde slevar och div husgeråd på linan för att allt detta skulle ramla i golvet och väcka henne om någon skulle öppna dörren. Hon ville inte bli överrumplad av någon med ont i sinnet. Jag kan föreställa mig hennes ensamma kvällar i sparsam belysning från fotogenlampan, där hon satt och sydde.

Giftemål och flytt till Ektorpet

Tyvärr brann barndomshemmet Persbo ner till grunden varvid hennes gamla far tidvis kom att bo hos henne och ibland hos någon annan av sina barn. År 1914, samma år som första världskriget bröt ut gifte sig mina morföräldrar och övertog därvid arrendet utav Ektorpet.

Min morfar Gustaf var då trettiosex år och min mormor tjugonio. Nu skulle Josefina inte längre försörja sig som sömmerska, utan bli bondmora. Utöver att sköta ett gammaldags lanthushåll med handmjölkning och skötsel av smådjur odlade hon och beredde lin. Detta är en oerhört komplicerad och arbetsam process.

Av linet spann hon och vävde alltifrån tyg till lakan och handdukar såväl som vackra dukar och t o m tyg, som senare syddes till skjortor eller andra plagg. I min ägo har jag fortfarande några nötta linnehanddukar, som härstammar från Ektorpet. De är prydligt märkta med mormors initialer ”F J” i rött. Det förtjänar att omnämnas, att hon erhöll ett diplom för vävnader från Västmanlands läns hemslöjd.

Några barn hade dock inte krönt äktenskapet efter fyra år sedan giftermålet. Kanske var det just därför dom efter förfrågan tog till sig en tioårig flicka från Stockholm. Mormors syster Emma hade vistats på sjukhus en tid och där träffat en äldre kvinna som var bekymrad över hur hon skulle orka med att fortsätta hjälpa till att ta hand om sin dotterdotter vid hemkomsten från sjukhuset.

Fosterbarnet Ingrid, min mamma

Emma erinrade sig då att hennes syster och svåger på Ängsö inte hade några barn. Hon tog kontakt med dem och frågade om de kunde tänka sig att åtminstone tillsvidare ta hand om en tioårig flicka. Svaret blev jakande och de begav sig till Stockholm för att träffa flickan och hennes mormor. Det blev då avgjort att flickan, som hette Ingrid och som blev min mor, skulle följa med mina morföräldrar hem till Ängsö som fosterbarn.

Det var säkert ingen lätt omställning för Ingrid att hamna hos för henne helt okända människor och i en ovan miljö, men jag måste konstatera att hon hade turen att hamna hos bra och kärleksfulla människor. Jag har förstått att min mormors tålamod sattes på prov åtskilliga gånger, då min mors tidigare uppväxt varit splittrad och okänd för henne.
Fosterdottern hade vuxit upp i en mycket annorlunda miljö i en stad.

Arrendet gick vidare till mamma och pappa

När Ingrid i början på trettiotalet gifte sig flyttade mina morföräldrar in i den östra delen av Ektorpet på vad som kan benämnas ”undantag” Min morfar, som då var bara femtiotre år gammal orkade inte med tunga sysslor längre, då han led av hjärtfel. Arrendet övertogs av av dottern och svärsonen. Min mormor var vid frånträdet av arrendet endast fyrtiofem år och när jag år 1931 anlände hade hon ju både tid och energi att ta hand om mig på dagarna och därutöver vara min mor behjälplig i hushållet.

Inget var ju vid den här tiden teknifierat varken i hushållet eller i jordbruket. Korna handmjölkades, ingen traktor fanns och smådjuren krävde skötsel och tillsyn. Mina morföräldrar hjälpte mina föräldrar alltifrån höskörd och tröskning.

Mina minnen hos mormor och morfar

Livet på Ektorpet när jag var liten

Min morfar högg och travade veden till spisar och kakelugnar. När min bror föddes fyra år efter mig blev även han en ofta sedd ”gäst” vid mina morföräldrars bord. När mormor lagat t ex fisk till middag minns jag att hon vakade över att ingen annan än morfar tog utav rom och lever. Detta ville min morfar ha och skulle därför reserveras för honom.

Om sommarkvällarna gick vi med mormor ut och plockade smultron i en kopp, som morfar skulle äta med grädde. Mormor Fina räckte på något sätt till för oss alla. Hennes mestadels glada humör och välvilja var inte ransonerad i motsats till kristidens matvaror. Hon var arbetsam och sparsam och gav oss frikostigt goda råd. Skulle det inträffa matbrist skulle vi ”stö”, d v s stödja på potatis, så skulle vi inte behöva svälta. I hennes föreställningsvärld fanns det alltid en fylld potatiskällare.

Här måste jag som nutidsmänniska inflika att efter 2018 års torka och usla potatisskörd är kilopriset 14: – medan jag enl. affärens veckoblad får apelsiner för 10:-/kg!

När vi tog upp potatisen om höstarna plockade hon alltid bort stenar ur den upplöjda jordfåran och förpassade dem till ett ofta närbeläget stenröse eller mur. Hon tillhöll också oss andra som tog upp potatisen att göra detsamma. Jag tyckte alltid att det bara vällde upp nya stenar hur mycket jag än tog bort. – Ibland tänker jag på alla de stenar mormor lagt i dessa rösen, där ingen av nutidens människor har den ringaste aning om vad som skedde då. Säkerligen finns inga potatisland kvar fastän stenmurarna och rösena överlevt dem.

Livet efter att morfar Gustaf dött

Min morfar Gustafs hälsa försämrades och år 1940 i november avled han, bara sextiotvå år gammal. Min mormor Josefina var alltså femtiofem år när hon blev änka. Jag fick då flytta in till henne mera permanent och fick ligga hos henne i den stora utdragbara sängen. Hennes förtvivlan och sorg var gränslös och jag hoppas att jag kunde trösta henne något med min närvaro. Jag minns att när vi lagt oss om kvällarna och hennes tankar på morfar kom grät hon och vred sig mycket och förtvivlat i sängen. Ofta kom jag långt ut på sidan mot den kalla ytterväggen, men jag nändes inte ta mera plats och störa henne genom att maka mig inåt mot mitten, som ju var varmare. På något sätt försökte hon lindra saknaden efter morfar genom att visa mig något av den omsorg hon haft om honom.

Jag har ju i efterhand förstått att jag blev litet bortskämd utav henne, om dock i all välmening från hennes sida. Jag minns hur hon om de kalla vintermorgnarna på fyrtiotalet värmde mina underkläder framför järnspisen, som hon varit uppe och tänt upp veden uti innan jag klev upp. Om kvällarna kom hon med ett varmt strykjärn och strök över den kalla bädden innan jag kröp till sängs. Jag kan fortfarande höra hur hennes bara fötter snabbt förflyttar sig över det kalla köksgolvet mellan spisen och sängen.

Mormor Fina var på samma gång både praktisk och fantasifull. Under de kallaste perioderna klippte hon utav benen på kasserade herrkalsonger och trädde över våra huvuden vid sängdags. Jag minns att det någon morgon låg en tunn ishinna över vattenhinken borta på vedlåren.

Huskurer

När jag ibland var förkyld placerade hon mina fötter så långt in i den varma ugnen som möjligt och smorde sen in dem med ett stycke ävenledes upphettat isterstycke. Det här istret var oftast härsket och luktade inget vidare förstås. Mormors huskur avslutades sedan med en kopp rykande hett honungsvatten.

Säkert kunde jag gå till skolan nästa dag, då det inte gick för sig att bli borta p g a något så ”banalt” som förkylning. Mormor sa ofta att man inte skulle vara ”pjoskig”. Det var hon sannerligen inte själv när det gällde sitt eget välmående och hälsa. Själv lyckades
hon härda ut med en nästan brusten blindtarm innan hon tillät sig uppsöka sjukhus.
Likaså minns jag hennes gallstensbesvär, som hon slutligen efter div huskurer till sist
måste låta sig opereras för. Ett svårt inflammerat finger var det rena turen att hon inte
behövde amputera innan hon sökte läkarvård.

Lek och högläsning

Josefina hade en lätt kropp och var högt upp i åren mycket rörlig. Jag minns att min bror Yngve gjorde en höjdhoppställning åt oss i trädgården. Vi tjatade på vår oftast lekfulla mormor att tävla med oss. Hon hissade upp kjolarna, tog sats och satte av över ribban.

Vid ett annat tillfälle fick vi henne, som då aldrig stått på ett par skidor att bemästra även denna utmaning. Det var mycket djup snö och omöjligt att pulsa fram i. Yngve hade byggt upp ett gupp i en brant backe och ville bravera inför alla med sin nya ”backhoppskarriär”. Mormor, som nu var över sextio år, premiäråkte nu skidor för att se min brors backhoppning. – Mormor var inte bara fysiskt aktiv tillsammans med oss. Hon läste ibland högt för oss om kvällarna. Jag minns särskilt när hon läste den spännande historien om ”Löwenströmska ringen” av Selma Lagerlöf. Vi såg fram mot dom här trivsamma kvällarna i mormors kök.

Mormor och syföreningen

Mormor Fina deltog med liv och lust i Ängsö syförening. Ibland skedde sammankomsterna hemma hos oss. Då var man i den s k ”salen” belägen i västra delen av Ektorpet. Mormor städade, stökade och bakade inför dessa sammankomster. Vi barn tyckte ju att det var väldigt spännande med allt folk, som nu kom hem till oss. Det var ju inte precis varje dag vi fick träffa folk som bodde en bit bort eller kom från öarna. Även vid föreningens årliga julgransplundring i skolan var mormor aktiv. Hon bakade och kokade karameller att fylla påsarna med, som skulle delas ut. Jag minns också hur hon vi något tillfälle också ledde ringlekarna. Hon var omtyckt av alla och bemödade sig att förnöja barnen.

Lördagarnas besök på kyrkogården

På lördagseftermiddagarna om sommaren skulle mormor tillsammans med mig cykla till kyrkogården och morfars grav för att sätta dit färska blommor, vattna planteringar och avsluta det hela med att konstfullt kratta till sanden. Inför vintern skulle granris och någon varaktig dekoration med t ex någon konstgjord blomdekoration läggas dit. Att tända ljus och lyktor vid allhelgonahelgen hade inte blivit en sed ännu, utan man kallade första advent också för gravsmyckningssöndagen.

Tiden i Eskilstuna

Josefina hade en äldre syster, som i hela sitt liv varit något slags husföreståndarinna och ställföreträdande mamma på en stor lantgård utanför Eskilstuna. Där fanns ingen fru eller dotter hos bonden, som var änkeman och hade en ogift son. När mormors syster Lotten blev äldre och inte orkade med alla sysslor längre åkte min mormor dit för att vara henne behjälplig. Hon kände sig säkert behövd och fick en uppgift att fylla. Min mormor Fina är den enda människa jag hört säga att det var så roligt att arbeta.

När hennes syster efter något år avled var det naturligt för Josefina att stanna kvar på gården i systerns ställe som ”allt i allo”. Hon skötte utöver hushållet även smådjuren, såsom höns och grisar. Boningshuset var stort och i två våningar och inte mycket moderniserat, minns jag. Hon arbetade här intill åttio års ålder. I de brev hon skrev till mig och av vilka jag ännu har många kvar, var att hon ofta började känna sig så trött. Men hon ville inte svika vare sig människor eller djur som hon åtagit sig att vårda sig om.

Mormor blev 82 år

Dock fick hon vid åttiotvå års ålder en stroke, vilken kom att ända hennes liv år 1967. När jag åkte hem till hennes begravning på Ängsö nya kyrkogård, där min morfar vilat sedan 1940, hade jag tidigare samma år fått min förstfödda son, som min mormor tyvärr inte hann träffa.