Av Maria Lilja
Vår vice ordförande Maria lägger ut små mästerverk på sin FB-sida. Läs och njut, Red.
Var ner till Ängsö kyrkogård den 1 november 2020. Jag gillar att det är en kyrkogård där man alltid är ensam. Det är ont om folk i den trakten. Det finns heller nästan inga lampor. Och ingen täckning på mobilen. Det är bara du och alla döda, men skrämmande är det inte.
Det är natur. Och mörkret är en trygghet. Det är så förunderligt att vi egentligen går till vår egen grav medan vi fortfarande är i livet. Vi har döda anhöriga vars grav vi vårdar – och inte sällan ska den senare bli vår egen. Vi gräver, vattnar och dekorerar vår egen grav. Jag har preparerat jorden framför ”min” grav och markerat kanterna snyggt. (En viss stil vill man ju hålla även som bortgången).
Efter döden tror jag inte på något mer. Genomskinligt. Du är stoft, borta, naturen tar dig. Om man skulle vara någonstans alls så i alla fall inte bunden i mark. Något liv efter detta tror jag inte heller på. Man skulle kunna se det som sorgligt men jag blir inte ledsen. Lite nere för att någon är borta ja, men inte ledsen för att dessa ligger i jorden. De är inte där.
Själv är jag inte rädd för döden. Därmed inte sagt att jag inte vill leva. Och när den dagen kommer då jag ska vandra vidare då kommer jag möjligtvis känna dödsångest och det är jag rädd för. Samtidigt så tror jag att är det något man ska vara rädd för så är det nog livet snarare än döden.
Vi tjatar ofta om att ljuset är viktigt, allt ska synas och allt ska granskas i ljus. Ljus förknippas med positivitet och framåtanda. Jag är mera av en anhängare av mörkrets ro och vana.
Det är skönt med mörker. Det tar hand om oss. Även när man är ensam på en kyrkogård och timman är sen. Det är mycket vackert och hälsosamt för en orolig själ som kanske skulle känna sig mer hemma i jorden än på den. Allt har sin tid.