Av Kjell A Johansson
När jag en vår insåg att jag inte kunde sjösätta min kära ängsöeka på grund av omfattande rötskador blev jag naturligtvis ledsen. Det fanns inga nya att tillgå, för min eka var troligtvis den sista på Mälarens vågor. Dessutom hade jag inte råd med en ny båt eftersom jag var student med skral kassa. Sommaren 1958 drabbades jag av en ögoninflammation som jag gick för länge med innan jag uppsökte läkare. När jag kom till ögonläkarmottagningen på Akademiska sjukhuset blev jag genast inlagd för behandling. Jag fick vistas nästan en månad där, men med mitt friska öka kunde jag läsa, och jag läste dels alla böcker av Woodhouse som fanns där för att muntra upp mig, dels allt om båtar och segling.
Jag fick lära mig att en deplacementbåt, som ekan ju var, rent teoretiskt aldrig kunde ros eller seglas fortare än fem knop, för en sådan båt kan inte gå fortare i knop än antalet meter i vattenlinjen, och helst ska en sådan båt se ut som en lansett ovanifrån. Motsatsen är en planande båt, den ska se ut som ett strykjärn i vattenlinjen och ha en ganska platt botten så att den kan kliva över bogvågen. En sådan båt kan segla hur fort som helst, beroende antingen på vindstyrka när det gäller segling eller motorstyrka i motorbåtar.
Sedan lärde jag mig alla seglingsord som läns, vind rakt bakifrån, slör, vind snett bakifrån, halv vind, rakt från sidan och bidevind, snett framifrån. Med mera. En intressant sak var att man kunde segla fortare i halv vind än i läns.
När det gällde båtinköp fick det vänta till året 1961. Då hade jag jobbat ett år som (oexaminerad) lärare i svenska, engelska och tyska i Kungsåra där det pågick försök med enhetsskola, som det kallades. För pengarna jag sparat kunde jag köpa en byggsats till en Mothjolle, se nedan, som jag satte ihop i den gamla småskolan. Jollen är en konstruktionsklass, den har bestämda max mått men får se ut hur man vill. Jag var förstås begränsad till byggsatsen.
Här ses jag slöra vid Stamdal nära stranden för att fotografen (vem minns jag inte) skulle kunna ta en bra bild av mig. Jag har inte flytväst på mig, vilket jag annars alltid hade, eftersom jag inte skulle ut på Granfjärden den gången.
Med höger hand håller jag skotet, ”snöret”, som reglerar bommen. Framför mig sticker det höj- och sänkbara centerbordet ”kölen” upp. Jollen var väldigt rank. Om jag inte satt i båten välte den, eftersom masten var i gediget granvirke och ganska tung. Själva skrovet var lätt, omkring 20 kilo skulle jag tro.
Med denna jolle seglade jag alltså runt i Granfjärden, ibland in i Grisfjärden och någon gång ut på Oxfjärden. Fagerön rundade jag många gånger. Ibland hade jag ganska hård vind och då var det roligt, för jollen planade villigt. Man fick förstås hänga utanför relingen med fötterna i en stropp på durken (=golvet) och med stenkoll på roder och skot. Det kallas att burka. Jag kapsejsade aldrig, men en gång var det nära. I ganska kraftig nordvästvind seglade jag söderut från Kungsårafjärden med siktet inställt på Skarpan, och kom ganska nära, men inte tillräckligt nära Skommarn. Det är en pyramidformad sten som sticker upp en fyra meter, och där är det tvärdjupt. I stället stötte centerbordet mot en grynna någon meter under vattenytan. Rent instinktivt släppte jag skotet, bommen och seglet flög iväg framåt, men jollen låg horisontellt och jag kunde fånga in skotet igen och segla vidare. Nu hade jag lärt mig den grynnan också.
Våren 1968 sålde jag jollen för jag och min kusin Leif planerade en bilresa ut på kontinenten. Jag ville inte att jollen skulle ligga overksam hemma vid skolan. När jag flyttat till Kungsängen 1974 fick jag tillgång till en tvåmanjolle av märket Delfino. Den hade storsegel, en liten fock för hård vind och ett stort genuafock för lättare vindar. Men det var sällan jag använde annat än genuan, det gick fortare då!
Här en bild på en Delfinjolle i lugnt väder. Storseglet hänger slakt, de båda flickorna behöver inte burka. Observera den hoppande delfinen i storseglet! Med Delfinjollen seglade jag kors och tvärs i Görvälnsfjärden, någon gång in i viken till Görvälns slott, någon gång till badstranden vid Kallhäll, en gång ända till Färingsö, förbi vattenverket som förser oss med vatten i Kungsängen. Det krävs mera teknik när man seglar ensam i en jolle med två segel. När man kryssar bidevind och ska stagvända, dvs låta vilden komma in från styrbord istället för babord tex, ska man helst lossa fockskotet först. Då hjälper vinden i storseglet till att styra jollen upp mot vinden. Precis när vinden kommer in från andra hållet lossar man storskotet och drar till fockskotet så att det hjälper till att vända. När man nått den nya kursen justerar man storseglet så att det inte fladdrar. Det låter kanske enkelt, med fordrar träning.
Nu ska jag berätta om den enda gången jag seglade Snipe och den enda gången jag kapsejsade. Det engelska ordet snipe betyder beckasin och horsgök, och en sådan syns överst i storseglet. Karakteristiskt för den här jolletypen är att bommen sitter så högt att man inte behöver ducka vid stagvändning.
Min syster Birgitta hade fått en Snipe av en förmögen bekant som kört den till Änggrind med en trailer. Men Birgitta var inte lika intresserad av segling som jag, så den fick ligga på sin trailer flera år utan att användas. Så en försommardag beslöt min svåger Bengt-Ola och jag oss för att dra ner den till Bergsviken. Vi sjösatte den och gav oss i väg i god sydlig vind ut mot Floka. Där vände vi söderut och fick kryssa ner till Skarpan. Vi kunde segla för nästan halv vind mot Fogdön och då gick det undan, vi planade iväg i så att skummet stänkte. Vi burkade båda två, Bengt-Ola vid fockseglet och jag vid storen och rodret. Jag trodde att vi skulle komma i lä vid Fogdön, men helt överraskande kom vinden plötsligt från Strängnäsfjärden. Vinden slog in från babord, jollen välte och vi hamnade i vattnet båda två. Där låg vi alltså mitt i farleden med en vattenfylld jolle. Vi lyckades kravla oss tillbaka upp på jollen, men den var gräsligt rank med allt vatten ombord. Och rodret var försvunnet, vi var totalt hjälplösa! Till all lycka nalkades en stor motorkryssare och besättningen, en äkta par från Västerås, plockade upp oss. De lyckades fästa en tåt till jollen och ta den på släp. Vid det laget huttrade vi kraftigt båda två och de snälla människorna på motorbåten gav oss klädbyte. Jag instruerade mannen som styrde hur han skulle ta oss till Bergsviken, men han vågade inte köra ända in. Han hade ett ekolod och såg att det var ganska grunt där. Så han lämnade oss i höjd med Kvarnviken, dit vi paddlade in jollen och drog upp den där. Sen tog vi oss hem till Änggrind något stukade.
Efter några dagar åkte Bengt-Ola till Västerås med de lånade kläderna, och jag fick sätta i gång och tillverka ett nytt roder till Snipen. Jag har seglat jolle på utländska vatten också. Holland är ett land fullt av kanaler och små sjöar. Ett av dessa områden är Loosdrechtse Plassen. Plas betyder pool egentligen, med här rör det sig om småsjöar. De ligger mellan Amsterdam och Utrecht ungefär.
En vacker och blåsig dag kan det vara hundratals små segelbåtar och jollar ute på vattnet. Segelbåtarna på insjöarna har ofta gaffelsegel som på båten närmast kameran för då är det lättare att ta sig under broar. Ofta är det kappsegling och då får man hålla sig undan, annars blir man åthutad med ett ”uit de weg!”
Med så här många båtar runtom är det viktigt att hålla reda på väjningsreglerna. Tex: Den som länsar måste väja för alla som kryssar, den som kryssar med vinden in från babord (=vänster) måste väja för den som har vinden in från styrbord. Etc.
En gång seglade min fru Annelies och jag faktiskt i London. I Hyde Park ligger det nämligen en konstgjord sjö som heter The Serpentine. Där finns det alla sorter av flytetyg, kanoter, roddbåtar och segelbåtar att hyra. Det blåste alldeles lagom för att seglen skulle fyllas så att vi kunde segla omkring på den lilla sjön. Även där var det lite knappt om utrymmet. Mitt roligaste segelminne är från Portugal. Min fru Annelies och jag bodde en vecka år 1976 på en semesterö vid namn Troïa utanför Setubal söder om
Lissabon. De första dagarna blåste det för mycket eller för lite för att segla bekvämt med en jolle. De som skötte anläggningen hade ganska stora tvåmansjollar till uthyrning timvis och en dag med gynnsam väder slog vi till. De två ynglingar som skötte om uthyrningen tittade menande och kanske lite medlidsamt på varann och på de två medelålders personer som skulle testa segling. Man skulle kanske få sig ett skratt! Men det uteblev till deras förvåning.
Väl ute på Atlantens vatten dök det bokstavligen upp ett gäng delfiner som hoppade upp i luften och dök ner igen hela tiden. Hur vi än kryssade och styrde följde de med oss och de tycktes roa sig lika mycket som vi över sällskapet. Vi umgicks med delfinerna hela de två timmar vi hade hyrt jollen. Det är ett minne för livet! Tillbaka på stranden möttes vi med respekt av uthyrarna. Vi sa ”Obrigado e até logo!, ”Tack och Hej!”