av Maria Lilja
Ängsö, 28 maj 1988. Det är en dag med medelmåttig försommarsol. Öarnas kanter längs Granfjärden är inbäddade i skirgrön vass, så färskt grön att den fortfarande inte kan höra samman med riktig sommar. Över sjön går krusiga vågor som erbjuder den fiskmås som nu behagar att guppa runt en stunds vila. Himlen är prydd av molntussar och mot de stenvarma hällarna på Långholmen fläktar en svag vind. Över Granfjärden i riktning mot Fagerön klyver en tomatröd pil till motorbåt vattenytan och lämnar en vågstråle efter sig. Motorn är en svart Mercury med guldfärgad text. Kanske förstör den idyllen med sitt vrålande, kanske tillför den liv och rörelse. Det beror lite på vem man frågar. Båten är en röd Lohi med bokstäverna TWF på ena sidan i svarta plastbokstäver, efter min pappa Tommy Valdemar From. På golvet (förlåt, durken – har förstått att det är viktigt med orden för båtfolk) ligger en brun barnvagnsinsats i dåvarande moderiktig manchester. Mitt i allihop ligger en bebis med bomullsmössa och sparkdräkt. I takt med att röda Lohin dunsar mot vågorna dunsar och vaggas också bebisen, fast förstås inte alltför våldsamt. Bara lagom guppigt för att hon ska härdas i sjölivet och tillräckligt för att leksakerna i snöret ovanför ska skallra till. Bebisen är jag. Jag är 14 dagar. Och det är min första resa över Granfjärden.
Några år senare är det fortfarande min pappa Tommy som kör röda Lohin. Den lever fortfarande nu år 2021, men det gör inte min pappa. Den förr så knalliga tomatfärgen är något dassigare nu och solblekt, men i stort sett är båten densamma även idag. Lite bättre utrustad förstås men annars är det samma båt som den 28 maj 1988 lät sin algsmetiga plastbotten skrapa sten när vi gick iland på Fagerön den där dagen för 32 år sedan. De tre decennierna har satt sina spår i den röda plasten som är full av märken, hack och repor. Och visst är det så att en del skador efter oförsiktiga gånger du lagt till vid öar och bryggor vill du på något märkligt vis behålla. Vissa fel och brister i båtens utrustning och vissa saker du borde putsa upp, det vill du inte åtgärda. Ibland vill du ändå att båten ska ha den där repan som uppkom när du tappade stålkanten på ankaret över relingen. Ibland vill du behålla det djupa hacket i golvet (förlåt, durken nu igen) som en signatur för den gången du tappade fiskelådan med ett brak med spetsiga tången först. Du vill inte putsa upp förarglaset och få utmärkt sikt, nej; då vill du hellre behöva kryssa med ögonen mellan fläckar och sprickor även om du aldrig skulle erkänna det. Du vill inte ha det perfekt. Och kanske vet du inte ens varför. Kanske beror det på att dina barndomsminnen kan drunkna i putsmedel och fogmassor om du renoverar för mycket. Kanske skulle de gnisslande årklykorna tappa sin magiska kraft om du inte varje gång du lägger ut från soltorr brygga kan titta på de slitna årorna och känna askträets släta yta, så utsatt av väder och vind att du aldrig i världen skulle vilja byta upp dig till moderna aluminiumpaddlar. Även om det är extrapris på dem just nu och du iså fall skulle slippa dina uppruggade träpinnar till färdmedel som ger dig både stickor i fingrarna och väger som en mindre ponny när du ska försöka ta dig någonstans.
År 1994 fick jag min första fisk, en liten abborre inhämtad med pimpelspö från babords sida på röda Lohin. Trots att över 25 år har förflutit sedan den dagen minns jag den mycket tydligt. Jag minns också de svartrepiga märkena i durken och getingboet som varje sommar fann sin hemvist strax under relingskanten på insidan av plasten. Det var getingar överallt, särskilt i håret minns jag. Det var inte en perfekt start på båtturerna, men det var kanske heller inte för det perfekta min pappa vred om den där båtnyckeln och kastade i kättingen med ett glittrande plask i Grisfjärdens vatten.
Ja, kanske är det istället för det icke perfekta vi lever och andas, för det som är unikt just för oss. Det som inte är tillrättalagt kanske är det som helar oss mest. Det som talar till det djupt mänskliga i oss; våra minnen. Det som gör oss till dem vi är. Inte blir vi desto mindre övertygade om den tesen i de fall vi – som av en slump – ramlar över bevis på att världen alltid har något planerat för oss. Tror du på slumpen? Hm. Lyssna på det här;
Västerås, 7 oktober 2020. Jag sitter på mitt kontorsrum och smygsurfar på bostadssajter. Jag tittar på hus till salu och väljer att se en karta över hela Sverige med alla tänkbara fastigheter. Färgade prickar visar vilka typer av fastigheter som finns till salu. Det finns 25 000 hem till salu, hur ska jag kunna välja en? Jag låter slumpen avgöra och klickar på en som ligger mycket isolerad, inbäddad mellan kalfjäll och tjärnar i norra Sverige. Det visar sig att jag hamnat på en mindre gård i höjd med Ammarnäs i Västerbottens län. Bilderna på huset är fina. I garaget strax intill råder ordning och reda. Och mitt på golvet står ett båtsläp med en röd Lohi på.
Mitt framför mina ögon finns den där. Hur jag kunde slumpmässigt välja just denna fastighet bland alla tusentals på den svenska bostadsmarknaden övergår den ordnade världen. Hur många saluobjekt som har en röd Lohi i garaget vet jag förstås inte, men jag är övertygad om att det är en mindre andel. Det är sådant som gör mig övertygad om att ödet förvisso inte är hugget i sten, men likväl finns tendenser att dra sig åt det man känner som en del av sig själv.
Röda Lohin har fraktat mig över vatten efter skolavslutningar, vardagar och för mitt eget höga nöjes skull. Den har haft min femåriga kropp liggandes på mage i fören när jag sjungit Den blomstertid nu kommer, den har haft min 25-åriga kropp liggandes på samma sätt sjungandes samma sång men varandes en annan sommar. Om man kryper riktigt riktigt långt fram – så långt man vågar och så en liten bit till – och håller ut armarna medan båten kör så flyger man. Sjunger man Den blomstertid nu kommer samtidigt som man flyger dränks sången i farten så den som kör där bak inte hör. Plötsligt kan man säga vad man vill till en farled som aldrig skvallrar. Den är tyst, allt är tyst.
Lyssnar man noga i tystnaden kan man höra vingslagen från en barndom.