Kjell A Johansson
För en tid sedan började jag gå igenom och kassera de flesta av alla mina över tusen diabilder som jag inte längre får plats med efter flytten till ett mindre boende. Jag har bara sparat de allra bästa och intressantaste.
När jag nått botten av mina samlade bilder hittade jag några stycken med det äldre formatet 40×40 mm, några i svart-vitt, några i färg. Gladast blev jag att återfinna de bilder jag tog från tornspiran på Ängsö kyrka en sommardag i början an 1950-talet.
Min far hade fått jobbet som kyrkvaktmästare, men ofta fick jag rycka in med olika göromål som helgsmålsringning, som skulle ske kl. 18 på sommarhalvåret och vid solens nedgång enligt almanackan på vinterhalvåret, eller trampande av pedalen som gav luft till bälgen på orgeln under gudstjänster. Man måste passa på så att det var luft i bälgen när organisten satte i gång att spela. En liten fyrkantig pinne som stack ut från gaveln visade hur mycket luft det fanns.
I jobbet ingick också att under den kalla årstiden sätta på värmen i kyrkan efter klockan 9 på kvällen då det var billigare nattström. Mätaren var diskret placerad i sakristian.
Jag kikade rätt ofta upp mot tornspiran på tornet och såg att det fanns en liten lucka där uppe någon meter under korset och jag tänkte att det skulle vara kul att klättra upp dit och kolla på utsikten. Det finns en liten dörr till vänster om stora porten med trappor som leder upp till rummet där klockorna finns. Den dörren öppnade jag en sommardag och började klättringen uppåt. Efter klockrummet blev det allt brantare och smalare stegar ju längre upp i tornspiran jag kom. Och varm blev det för spiran är svartmålad och absorberar solstrålarna. Till slut blev det som en bastu innan jag kom upp till tornluckan som var säkrad med en ståltråd. När jag fått upp luckan strömmade varm luft nedifrån ut genom luckan. Det blev en aning mindre varmt.
Jag lutade mig försiktigt ut genom luckan och jag måste erkänna att jag fick lite svindel av se nedåt. Så jag tittade på horisonten i stället. Utsikten var storartad tyckte jag. Hela Granfjärden med alla dess öar kunde jag se från min upphöjda plats. Och så tog jag fram min kamera som följt mig upp och tog en bild. På den tiden kunde man inte göra en massa tagningar för det fanns bara plats för, som jag tror, cirka tjugo bilder på en rulle film. Det är måste ha varit vid midsommartid för på prästgårdens åker syns några hässjor.
Rätt som jag satt där hopkrupen hörde jag rop nerifrån, en ganska ljus stämma. Jag lutade mig försiktigt ut och spanade nedåt och upptäckte lite söder om kyrkan en liten gestalt vid växthuset. Det var trädgårdsmästarparet Magnussons son Ivan som stod där och tjoade och vinkade. Jag vinkade och tjoade tillbaka för på det avståndet gick det inte att konversera på vanligt sätt. Än idag när vi träffas händer det att vi tar upp den episoden.
Halvvägs på väg ner igen öppnade jag den östra sidan av tornspiran befintliga ovala luckan, eller rättare sagt den ena luckan, för det var två halvor. Härifrån tog jag någon bild på slottet. I bakgrunden syns det då torrlagda flyet nedanför Sågbacken med en traktor som bereder marken. Tyvärr hittar jag inte de bilderna.
Jag hade fått smak för tornbestigning, så när jag börjat höstterminen på läroverket i Västerås övertalade jag några andra killar att följa med upp i domkyrkotornet. Men vi fick inte klättra utan kyrkvaktmästaren som också skulle ha några kronor för besväret. Och besvärligt var det för honom för han var lite korpulent och började flåsa redan innan vi kommit upp i själva tornspiran. Vi fick stanna halvvägs upp i spiran, öppna luckan där och ta del av utsikten. Den var söderut mot Stora Hotellet och Stora Torget och vidare ut över Mälaren. Jag hade vid detta tillfälle ingen kamera med mig så läsaren få tro mig på mina ord att jag varit däruppe.
När jag senare under slutet av 1950-talet kommit till Uppsala var det självklart att det skulle bli tornbestigning även i den domkyrkan, Sveriges högsta, nära 120 meter. Även där var det så att en kyrkvaktmästare skulle guida vägen upp. Kyrkan har två torn med tornspiror och jag tror att det var det norra tornet vi fick klättra upp i. Och även där tog det stopp vid spirans halva höjd. Men nu hade jag en kamera med mig och jag kostade faktiskt på mig flera bilder. Den bästa ses här till höger. Närmast syns den gamla universitetsbyggnadens kupol. Längre upp i bakgrunden har vi det nya universitetet från 1800-talet med statyn av Geijer framför i parken.