Vinterkåseri från Engsö

Av Owe Arnesson

Fredag

Någon gång under vintern brukar vi spendera några dagar i Skomakarn´s torp i Lugnet. Det börjar oftast med en diskussion om hur många nätter det gäller. Jag föredrar två, eller kanske ännu fler, medan min kära hustru tycker att en natt kan vara tillräcklig. Till viss del förstår jag henne. Vi enades, outtalat, om två nätter vilket nog mest berodde på min hustrus kärlek till mig, hon vet vad jag gillar.

Tanken var att komma iväg tidigt på morgonen för att hinna få upp värmen i stugan till kvällen. Vi brukar ha ett element på som gör att det inte är minusgrader inne, men det tar, trots detta, tid att få upp temperaturen i ett nedkylt hus. När vi var yngre, innan pensionen, så vaknade vi av vana ganska tidigt. Numera så blir det som pensionärer betydligt senare, så vi lämnade stan först kl 11.00, lite sent med andra ord.

Vägen ut till Engsö var fantastisk. Vinterväg när den är som bäst. Vit, bra plogad och ändå bra fäste. Allt gick bra ända till vi kom in på den lilla vägen genom Lugnetskogen. Vi hade redan innan fått reda på att blåsten hade knuffat kull en del träd på Engsö så det var med viss spänning vi körde in på skogsvägen. Halvvägs genom skogen så ligger det där! En stooor tall som gett upp och lagt sig rakt över vägen. Jag känner pulsen stiga. Stor tall som måste bort och jag på samma plats, det betyder motorsåg och en atletisk person. Bilen parkerades och vi gick sista biten till stugan. Jag hämtade utrustning, arbetarstövlar, handskar, motor-sågsbyxor storlek XXXL, hjälm och motorsåg. Sågen startade efter visst besvär och så gav jag mig iväg till trädet.

Allt ser enkelt ut vid min första besiktning. Trädet har gått av ca 1,5 meter upp, där det också sitter fast, och går sedan snett över vägen och ner i backen. En enkel match. Bara att såga loss trädet i brottet och låt det ramla ner på marken, sen…. Men, så lätt blev det inte. När trädet väl var avsågat gled det bara lite längre ner och kilades fast. Men som den fantastiske skogsman jag är så hindrar det inte mig. Såga trädet på mitten så ramlar det nog ner på marken, var min lösning. Trots snitt först uppifrån och sen underifrån (jag tror att det år så det ska göras) slutar det hela med att trädet hänger över vägen med min motorsåg fastklämd mitt i snittet.

En sorglig syn, inte kan jag lämna det så? Med förhoppning om att ingen kommer förbi och ser mitt totala misslyckande skyndar jag hem igen, många steg blir det i stegräknaren. Jag hämtar spett och en vanlig handsåg. Efter mycket sågande, spettande, svettande, vilande fick jag till slut ner trädet på marken och av bara farten lossnade sågen och for i backen, utan att skada sig. Sen var det mest en fråga om rutinarbete, att såga upp och rulla bort tallen som numer ligger i bitar vid sidan om vägen. Varm och svettig blev jag. Den som nu passerar genom Lugnetskogen via leden har nu en snygg ”huggkubb” att sätta sig på för en vilostund.

I stugan hade kära hustrun fått igång elden i kakelugnen och vedspisen. Temperatur innan i rummet var bara 5°. Nu gäller det att elda, både lugnt för att inte förstöra murstocken, men ändå med tryck för att inte förfrysa under natten. När kvällen kom hade vi fått upp temperaturen inne i rummet till ca 22°. Vid väggarna och på golvet var det betydligt kallare. Trägolvet i rummet har inte spontade brädor vilket gör att all luft som behöver in i stugan kommer den vägen, via springorna. Inte heller finns det någon isolering under. Tofflor är helt nödvändigt för att inte förfrysa och samtidigt förstår jag varför man förr i tiden hade så mycket trasmattor på golvet. Det är ett riktigt drag ovanför springorna, speciellt de som är ca 4 mm. Hustrun använder frystejp för att täppa till de värsta springorna men det finns ingen risk för dålig luft inne i stugan, friskt skulle man kunna säga!

Mindre roligt var att hustrun hade upptäckt spår av möss i köket, väldigt tydliga skulle jag vilja säga. Jag förstår faktiskt inte hur möss tänker. Hela tiden de rör sig så lägger de små svarta pluttar efter sig. De är ganska lätt att se vem som varit framme och hur de rört sig. Om de begrep att skaffa en toalett i ett dolt utrymme och sen kunde hålla sig när de jagade mat i köket, då skulle vi inte direkt veta att de varit där. Men de tänker väl inte så och det kanske är bekvämt att lätta på trycket direkt och inte behöva hålla igen. Alltnog, vi lokaliserade problemet till ett hål i taket upp mot vinden, längst inne i hörnet vi spisen. Uppdraget att åtgärda detta gick direkt till mig, min hustru gillar inte djur med svans, gäller främst möss inomhus, vilket gjorde att jag inspekterade vinden. Under allt gammalt boss hittar jag hålet och med hjälp av en bräda och Svinto Stålull stoppar jag vägen in i köket. Åtminstone tillfälligt. Vi fick i varje fall inget musbesök under helgen, om de nu inte höll sig…..

Vid de vintertillfällen som vi tillbringat på Ängsö brukar vi alltid spela något spel. Jag älskar Alfapet men då jag oftast får fler poäng än hustrun så föreslår hon raskt att vi spelar Fia i stället. Det började bra för mig men sen blev det sant att ”lyckan kommer och lyckan går”. Trots ett litet fusk, som jag erkände, så vann hon ganska enkelt. Men som jag brukar säga, det är ett turspel. Kvällen efter lyckades jag få till ett Alfapet…. jag vann. Enligt mig kändes det rättvist att vi vann en gång var. Att jag ser glad och nöjd ut på bilden beror nog på att lyckan var stor i början av Fiaspelet.

Middagen denna kväll blev Ängsö-gös från Per i Skurusund, potatis och sås. Så gott och privilegierat att sitta i Lugnet och njuta en fantastisk måltid tillsammans med en älskad hustru och se månen sprida sitt kalla ljus över den isbelagda Grisfjärden.

Innan det var dags för sömn så måste dasset besökas, en viktig parameter för att eventuellt kunna undvika nattligt besök. Att en vinterkväll gå ut, knarret av stegen i snön, ljusen från ytterlamporna och tystnaden. Det är obetalbart. Att sen slå ner akterdelen på en frigolitring med dassdörren öppen och ett korsord till hands, det kan inte bli bättre. Jag har förvånats över hur länge man kan sitta, trots kylan, utan att helt förfrysa. Efter att sedan ha väntat en stund ute i natten tills hustrun var klar, hon vill gärna ha sällskap i mörkret, går vi in till värmen som så här dags är ca 25°. Tänk vad ”lite” ved av ask kan göra!

Vi har en bäddsoffa i rummet som vi brukar sova i när sovstugan är för kall. Täcken och kuddar ligger under sängen i en låda, närmast det kalla golvet. När vi bäddar känns det verkligen att det är kallt där vid golvet. Vi något tillfälle har jag haft en tempurkudde där, den blir då hård som sten. När vi väl har krupit ner i den kalla sängen och värmen börja sprida sig under täcket så känns allt så underbart. Den totala tystnade där de starkaste ljuden är vedens sprakande och lågornas fladdrande i kakelugnen, samt tinnitus som nu hörs tydligt i öronen. Tillsammans med det underbara skenet från lågorna gör det att sömnen i sin allra bästa skepnad kommer. Samtidigt med en förhoppning om att inte behöva gå på dass under natten, temperaturen ute är nu – 8°.

Lördag

Nattsömnen var underbar men temperaturen när vi vaknade var inte mer än 14° i rummet och 12° i köket. Som den gentleman jag intalar mig att jag är, går jag upp kl 7.00 för att tända i spis och kakelugn. Tankarna går till Hulda Staberg som troligen var den som alltid var upp först för att tända i spisen för att hela familjen, man och fyra barn, sen skulle kunna komma upp.

Hulda och Axel flyttade hit i början på 1900. De hade fyra barn. Axel var skomakare och hade en liten verkstad med en kamin som värmekälla. Verkstaden var ännu mindre isolerad än stugan så jag kan förstå skomakaren i Bullerbyn som skrek ”stäng dörra” när vintern var kall. Att tänka sig in i hur det var på den tiden är intressant. Utan brunn med dricksvatten, ingen sjövattenpump, dass i fähuset, ingen el och inte ens en frigolitring på dass. Om vintrarna mörkt ute och mörkt inne. Omvärlden långt bort, ingen telefon. En ko i ladan, troligen en gris och höns. Allt skulle skötas. Höet i ladan nere vid sjön som hela vintern skulle bäras upp till djuren. Oro vid sjukdom? Inget 1177 eller 112 att ringa. Och runt 1920 svepte spanska sjukan förbi, vaccination? Fanns inte på skalan då. Diken som grävdes, vägar som byggdes. För egen del är jag trött redan efter att hämtat spaden. Jag lyfter på hatten för deras liv och gärning. Utan alla de som levt innan, deras kämpande och kärlek hade vi inte funnits.

Ved måste ständigt hämtas, hur många kubikmeter som gick åt över helgen är svårt att beräkna. Men många tunga lass bar vi in. Vi har bra ved av ask, brinner bra och ger härlig värme. Den ger inte bara värme när vi eldar utan på många olika sätt. Först när jag sågar upp träden, sen när jag klyver den. Därefter ska den staplas och till sist bäras in för att eldas i stugan. Innan det blev ved har det grönskat och gett skugga, varit vackert och det avslutar sitt liv som aska som vi kan lägga runt rosorna. Ved är fantastiskt och värmande i ordets rätta bemärkelse.

Fåglarna måste också få sitt. I trädet utanför fönstret har vi talg och frö som vi fyller på under vintern och när jag nu gör det hör jag bara en liten fågel långt bort. Men det tar inte lång stund innan det är fullt av fåglar i träden där jag fyllt på. Talgoxar, blåmesar och nötväckan är väl de vanligaste. Men vi inser snart att även större djur gillar fågelfrö. Spår i snön avslöjar att klövdjur varit där. Då jag, trots att många försökt att lära mig, har svårt att se skillnad på dovhjort och rådjur har jag skapat en egen definition som inrymmer båda. Jag kallar dem rätt och slätt (fast rätt är det väl inte) för dovdjur. Vi såg vid ett tillfälle tre dovdjur som samtidigt försökte slicka i sig de frön som ramlade ner. Tanken går… Jag köper frö till fåglar, de äter slarvigt så frön ramlar ner. Dovdjur äter upp dessa, blir feta och fina. Ängsöjägare skjuter dessa och jag köper köttet som jag sen äter vilket gör att jag orkar åka att köpa nya frön o.s.v. Cirkulärt skulle man kunna säga och väldigt modernt.

Promenad hör till dessa härliga vinterdagar. När det som nu inte är så mycket snö blir det inte så tungt att gå. Vi tar gamla vägen norrut från Skomakarn´s. Vägen finns inte längre men jag bruka röja och klippa den och kallar den för Lugnagatan. Det känns sorgligt när en väg som är flera hundra år gammal, anlagd under stor möda, bara försvinner. Den är smal men vacker. Vi passerar Smedstorpet lite längre fram. Torpen ligger i vinterdvala och väntar på vår och människor. Lite lägre fram passerar vi bäcken från Olsbo. Den porlar under snö och is. Jag funderar lite över hur det är med kallkällan som ligger längre upp, den som inte längre syns under nedrasade träd. Är det den som förser bäcken med vatten? Porlandet ger oss hopp om att det kommer en vår. Framme vid slottet får vi beviset på att Ängsö är populär. Många bilar och människor i rörelse. Jag känner mig lite mallig, tänker att ”ni skulle bara veta att vi bor här borta i en underbar stuga”. Men jag säger inget och de ser bara några stadsbor som är ute och går i röda vinterjackor.

På vägen fram mot stugan och runt omkring på tomten ser vi många spår av djur i snön. Men ett drar till sig vår uppmärksamhet. Det är spår av stora tassar från ett fyrfota djur som vi ser. Skulle kunna vara hund men då vi inte ser några steg från människor verkar det inte troligt. Har en ensam hund irrat kring runt Lugnet? Hundar får ju inte gå lösa i ett naturreservat! Google hjälper oss, det är inte räv, kan vara hund eller varg….. Vi fotar spår, vi följer spår, stora tassar som irrat kring. Känsla av vildmark kommer över oss. Svar? Nej vi vet inte men nog verkar det häftigt med varg, så vi säger det. ”Varg återigen på Ängsö”, kanske blir bra rubrik i VLT?

På lördagskvällen började värmen krypa in i väggarna och temperaturen ökade både i rummet och köket. Efter det tidigare omnämnda partiet med Alfapet, som jag vann vill jag påminna om, hade vi en skön kväll. ”På spåret” var inte på vår våglängd denna kväll, kunskapen fanns inte hos oss men det var trevligt ändå. Denna kväll var temperaturen 25° när vi gick till sängs. Nästan för varmt men den kraftfulla ventilationen via golvet sänkte raskt värmen till mer behaglig nivå.

Söndag

Söndagsmorgonen var betydligt behagligare vad gäller temperatur inomhus. Det var nu 18° i rummet, sommarvärme, och även golvet började bli varmt. Ibland när vi glömde sätta på oss tofflorna så märkte vi inte det, det var inte iskallt länge. Ett visst vemod finns alltid de dagar då det är dags att lämna. Stugan är nu så varm och skön och vi har börjat hitta i lådor och skåp. Men innan vi lämnar vill vi ändå utnyttja dagen på allra bästa sätt.

Därför inleddes dagen med en lång frukost och efter det tog vi en rätt lång promenad genom skogen bort till Fiskarfrun’s, som låg i dvala och väntade på sommaren, och sen hem via leden och Långholms brygga. Vädret var underbart som ni ser på bilden. Det är finaste hustru till vänster och jag själv till höger. Om det hade varit jul så hade nog öborna trott att det var tomteinvasion.

Efter promenaden gjordes inget annat nyttigt än att elda upp en rishög samt klippa ner vindruvan i växthuset. Det är alltid svårt att veta hur man ska göra och var klippen ska sitta. Som alltid är Google en kär vän som hjälper mig med råd och om ett halvt år så vet vi bättre. Men jag är samtidigt säker på att jag nästa vinter redan glömt hur jag gjorde. Året som gick var fantastiskt vad gäller druvor. Jag gjorde gelé, ostmarmelad och la in vindruvor i rom med vanlijstång. Så otroligt gott, så jag hoppas på stor skörd även detta år.

Så till slut kommer tiden då det är dags att lämna vårt paradis. Vi har väl utarbetade rutiner för hur det ska gå till. Kära hustrun tar hand om stugan, packar, plockar undan och städar. Allt ska vara fint när vi kommer nästa gång. För min del handlar det om yttre tjänst. Plockar undan, låser, bär packning till bilen och fyller den från golv till tak. Det är helt fascinerande hur mycket man behöver med sig för några dagar, och att det ändå kan vara mer som ska med hem trots allt vi ätit. Efter en stunds ihärdigt jobbande lämnar vi stugan, låser, kollar att bodarna är låsta, kollar att dörren verkligen låstes och kollar till sist sovstugan. I bästa fall är allt klart, allt med i bilen, men visst har det hänt att vi fått vända tillbaka för att vi glömt något. Men inte denna gång.

Det svåraste momentet en vinter i Skomakarn’s är återresan. Det beror på backen, inte så stor, som finns i början på vägen hem. På vintern rinner bäckens vatten över vägen och kan i vissa lägen frysa. Så var det denna gång, men då det låg lite snö på vägen kändes det ändå tryggt, vi kommer nog upp. Kära hustrun minns den gången då det inte gick bra i backen. Bilen kom bara nästan upp och började sen glida bakåt mot diket. Lösningen den gången blev grannen, som också råkade var ute och som också råkade ha en fisketävling med ett antal kollegor och som också råkade vara både starka och villiga. Alla kom till vår räddning vilket gjorde att vi kom upp. Denna gång gick det däremot bättre. Bestämd körning och ganska hög fart förde bil, packning, hustru och mig själv uppför backen.

Vemodet, som brukar dyka upp när det är dags att lämna, förstärktes under dagen och när eftermiddagen kom hjälpte vädret till med vemodskänslan. ”Det var då som det stora ve-modet rullar in” står det i sången. Solen hade försvunnit, vi var på väg att åka och diset drog in över Grisfjärden. Med denna känsla lämnar vi tysta Ängsö och Lugnet men samtidigt med den stora glädjen över helgen och vetskapen om att vi kommer tillbaka, snart!

Om 5 månader är det midsommar!

//Owe