Jag minns mitt Ängsö…

Av Gudrun Engsheden (född Tapper)

Jag föddes år 1931 på Ängsö, men förlöstes av för mig okänd anledning på dåvarande BB vid Centrallasarettet i Västerås. Min bror Yngve, som är fyra år yngre än jag, såg däremot dagens ljus hemma på vindskammaren med bistånd av socknens barnmorska.

Min uppväxt på Ektorp

Vi växte upp på arrendestället Ektorp, som hörde till Ängsö fideikommiss och låg ungefär mitt på ön. Ursprungligen fanns två arrendatorer till Ektorpet, varför boningshuset är byggt som en parstuga med plats för två hushåll, en i vardera änden av huset. Den halva av boningshuset, som blev mitt hem, byggdes till under tidigare delen av 1900-talet med rum för en sal och förrådsutrymmen på nedre botten och vindskammare på övervåningen. Man kan idag föreställa sig, att det var trångt i huset när varje enhet från början bestod av kök och kammare om man dessutom betänker, att det utöver ofta stora familjer även skulle inrymma plats för tjänstefolk. 

I sinom tid blev det bara en arrendator till Ektorpet, min morfar Gustaf, född l878, som övertog arrendet efter sina föräldrar. Min morfar var med och byggde bron från fastlandet till Ängsö.

Den ena, ej tillbyggda delen av huset, blev så småningom s k ”undantag” för mina morföräldrar, Josefina och Gustaf Johansson, när min mor och far, Ingrid och Erland Tapper, övertog arrendet i början av 30-talet.  Min far blev den siste arrendatorn till Ektorpet. Arrendet upphörde 1958.

Ängsö skola

År 1938 började jag skolan, året före andra världskrigets utbrott. Idag tycker jag att skolvägen var lång, men inser att många hade betydligt längre väg än jag. Min mormor brukade under mörka höst- och vintermorgnar gå ut på farstutrappan och lyssna efter röster från andra barn bortifrån vägskälet, så att jag skulle få sällskap med dem på vägen. Om vintern kunde jag åka skidor till skolan. Under de kalla snörika krigsåren gjorde min bror upp spår över fält och backar, varigenom vägen blev betydligt kortare för oss.

I skolan var vi ibland bara tre klasskamrater, jag själv och två pojkar.  Visserligen kom ibland inflyttade barn, men deras närvaro var sällan konstant. Det s k ”statarsystemet,” som inte upphörde förrän år 1945, bidrog därtill.  De familjer som var anställda på stat hos de större gårdarna flyttade ju då och då.

Vardagssysslor

Det var självklart att man i hemmet skulle hjälpa till med de sysslor man kunde utföra, såsom att mata hönsen och hämta in ägg, driva kor till och från mjölkning för att så småningom själv börja mjölka. Något man som barn tidigt blev inpräntad som viktigt var, att ”hålla eld i spisen” om man var ensam inne i stugan. Järnspisen i köket var ju enda värmekällan för såväl kök som intilliggande kammare och maten skulle ju också tillagas på den. Det tar som bekant tid att göra upp eld och få spisen god och varm igen.

På somrarna fick jag börja hjälpa till med höskörden, såsom att räfsa de lieslagna dikesrenarna och räfsa upp vid höhässjnigen. Jag minns speciellt en episod samma sommar som jag gått ut sjätte skolåret och skulle fylla tretton år till hösten.  Vi blev tidigare än beräknat färdiga med bärgningen av ett skifte, när min pappa tyckte att jag därför kunde få åka och bada. Glad i hågen cyklade jag till en kamrat, som bodde nära en badvik. När jag kom fram, frågade min kamrats pappa om jag inte var litet för stor för att få gå och bada på en vardag, mitt i höskörden.

Dagsverken

I min fars arrende ingick, förutom arrendeavgiften, också inskrivet en skyldighet att utföra ett visst antal dagsverken per år för fideikommissets räkning. Det kunde t ex innebära, att arrendatorn skulle delta i arbetet med skogsavverkningar, jobba i sågverket och/eller medverka vid skogsplantering. I det sistnämnda arbetet kunde även en icke-vuxen person få delta i lättare moment som t ex plantsättningen. Jag kom därför ibland, att vid fjorton/femton års ålder i min fars ställe få utföra dagsverken. Det gällde att hålla jämna steg med mannen som gick framför mig och hackade upp planteringsgroparna, få ned plantorna och trampa till omkring dem. Jag minns, att jag kände mig väldigt nyttig när jag kunnat avlasta min far en dags slit i sågen och mitt arbete gällt som för en vuxen karl.

Våra Grannar

Så vill jag berätta om en av de människor som bodde på Ängsö under min barndom.  I närheten av mitt hem låg en liten grå parstuga, Engrind, även den med ett hushåll i var ände av stugan. Hit hörde dock inte något jordbruk. I den ena änden av huset bodde ett äldre par och i den andra en ensam liten äldre kvinna, som hette Elin, men kallades för ”Uddgumman”. Jag vet inte varifrån hon kom, men förmodligen från något boställe på ett näs eller udde.  Jag såg henne aldrig utan sin schalett, ordentligt knuten under hakan. Hon köpte sin mjölk hos oss och om mörka kvällar kunde man se det svaga svängande ljuset från hennes handlykta, när hon kom knallandes nerför backen till kvällsmjölkningen. Hon kom ofta in och slog sig ned i vårt kök och fick, medan hon väntade på sin fyllda flaska, en välbehövlig pratstund.  Kom man hem till henne i något ärende, höll hon fram sockerskålen och bjöd på en bit. Jag minns, att jag undvek de sockerbitar som hade svarta flugprickar.

Få utsocknes

Idag slår det mig, att frånvaron av främlingar var nästan total på Ängsö under min uppväxt.  Alla i vår omedelbara närhet var öbor, släktingar och grannar. Men eftersom detta var under åren under andra världskriget med åtföljande bensinransonering, kom inte så många s k ”utsocknes” människor till ön. En och annan gårdfarihandlare och t o m luffare hittade någon gång hem till oss för att sälja skosnören och andra småsaker eller för att tigga mat och härbärge för natten. Det var få bilar utöver post- och mjölkbil som passerade. Skulle jag ändå råka möta en bil, uppmanade min mormor mig att niga för den, oavsett om jag kände den som körde eller ej.

Förändringar på 40-talet

I och med att jordbruket blev mer maskinellt efter mitten av fyrtiotalet kom utsocknes servicefolk i form av montörer, el- och teletekniker. Vi skaffade mjölkmaskiner, köpte traktor och fick telefon i snabb takt.  Var och en av dessa saker utgjorde var för sig en stor omvälvande nyhet. Att få telefon möjliggjorde att vi nu kunde ringa efter hjälp om något opåkallat inträffade med såväl maskiner, som människor och djur.  Tidigare fick vi cykla till den s k ”telefonstugan”, en bemannad telefonstation som låg vid Ängsösund, alltså en bra bit hemifrån.

Goda minnen

Något som har en speciell plats i mitt hjärta är barndomens hagar och backar. Jag skulle än idag, sextio år senare, hitta tillbaka till ställena med de första blåsipporna liksom ängen där gullvivorna stod tätt. I de halvskuggiga dalsänkorna med liljekonvaljer var doften nästan bedövande. Förnuftsmässigt kan jag dock föreställa mig att allt idag är förändrat.  Barndomsminnen är för mig ofta dofter av olika slag. Den annalkande våren upplevde jag starkast vid ladugårdsväggen mot söder. Där kunde man i den varma vårsolen känna den fräna doften av späda nässlor och ogräs som raskt sköt upp i den av gödsel feta jorden. – Jag brukar säga att den som inte känt vårens ankomst vid en varm ladugårdsvägg, har något kvar att uppleva.

Bälgkameran

Förklaringen till att vår familj kunde ta foton var, att min pappa Erland Tapper var en duktig skytt. Han vann kameran i pris på en skyttetävling. Han vann även en klarinett och en cittra vid dylika tillfällen. Tyvärr kunde ingen traktera dessa instrument.