Av Anne-Marie Johansson Hernander
Den berättelse du nu ska ta del av bygger på verkliga händelser i min släkt på Ängsö.
Det är kallt i stugan men ändå svettas Stina. Hon känner att det snart är över. Det är hennes femte barn. Så en sista kraftansträngning, ett skrik och barnet är ute. En pojke, den andra i ordningen. Innan dess tre flickor. Barnmorskan och en granne hjälper till med allt praktiskt. Barnet rengörs, lakan byts ut, hon själv får tvätta av sig i lugn och ro innan något manfolk släpps in i kammaren. Maken Per är den första att komma. Klockan är sen så hans dagsverke är avklarat för idag. Han har dessutom fått hjälp de sista timmarna efter middagen så att han skulle kunna vara nära torpet när det nya barnet ska födas. Per är en av åtta bönder på Berg. Hon och Per gifte sig för 12 år sedan. Nu är hon 33 år gammal och fembarnsmor. Per är lika gammal. Deras släktingar och grannar har också flera barn men hon känner inte till någon där alla barnen lever. Det är en märklig känsla som infinner sig när hon tänker på det. Att hon tänker på död när ett barn just fötts. Tankarna snurrar och tanken på lilla Anna Greta som ska fylla sex år i år gör henne varm. Är det likadant för andra mödrar, tänker hon. För Anna Greta är speciell för Stina. Det finns en särskild kontakt dem emellan och hennes mammahjärta klappar lite extra när flickan är i hennes närhet. Maken har lagt märke till detta men han tycks inte bry sig även om de har talat helt kort om det. Överhuvudtaget pratar de inte så mycket om barnen. Själv tänker hon mycket på barnen och deras liv nu och i framtiden, men vad som sker inom maken vet hon inget om. Äldst i syskonskaran är hennes namne, Stina. Hon ska snart börja tjäna hos Magnus här på Berg. Det är redan uppgjort och hon tycker det är lugnande. Det är inte alla förunnat att veta att deras barn har arbete när det är dags. Stina ska fylla 13 år i juli innan hon flyttar för att försörja sig själv.
Våren närmar sig och kvinnorna på Berg samlas för den stora tvättdagen. Det är bondfruarna och deras, snart vuxna, döttrar men också kyrkvaktarens, smedens och skomakarens samt mjölnarnas hustrur. De är nästan 15 kvinnor som alla vet sin uppgift. Isen ligger fortfarande i viken men har släppt vid strandkanten liksom vid den enkla bryggan. De minsta barnen vilar på mödrarnas ryggar eller ligger i korgar i närheten. Stina har lagt Lilleman – jo han kallas så – i en korg. Han är mätt och nöjd. Hon har mycket mjölk och hjälper ibland andra mödrar med mat. Det är det första barnet där mjölken blivit så riklig och hon är tacksam över det.
De halvstora barnen leker i närheten och får emellanåt hjälpa till både med tvättarbetet och småsyskonen.
Den extra kärleken till dottern Anna Greta gör att hon är mer uppmärksam på var hon befinner sig när de är vid vattnet. Barnen tycker isen är spännande och under den riktiga vintern är de ofta ute och leker på den eller tittar på när fäderna och de äldre bröderna fiskar. Fisket är viktigt för deras försörjning. De äter fisk året runt. Saltar och sparar men äter den även färsk. Det är dock mer ovanligt. Fisket har räddat dem flera år när annan mat sinat eller inte blivit lika riklig som tidigare. Mängden mat beror mycket på vädret under vår, sommar och höst. Bra odlingsår har familjen gott om mat men det krävs inte mycket av dåligt väder för att de ska drabbas av brist. Förra året var torkan en missräkning och hon hoppas verkligen att kommande sommar ska bli bättre.
Samtalen mellan kvinnorna växlar. Ibland klagas på männen eller barnen men också roliga händelser som ger skratt. Hennes funderingar om död och ojämn kärlek till sina barn, de hon hade i samband med Lillemans födelse, dyker upp igen men hon tycker inte det går att tala om detta med de andra kvinnorna. Hon tittar sig omkring. Cajsa står bredvid henne. Två av hennes barn dog förra året. Den ena var 13 år och den andra bara ett år gammal. Ytterligare ett barn har avlidit men det var innan de kände varandra. Tre barn finns kvar i livet. Hon tittar på Cajsa, lite försiktigt. Cajsa pratar med Brita och verkar glad. De skrattar åt något som Brita säger men hon hör inte vad. Kan man skratta när ett, eller för den delen flera, barn dött så nära i tiden? Det är svårt för henne att förstå men hon vet att Cajsa är en varm och vänlig person. Döden syns inte utanpå, tänker hon samtidigt som hon blir avbruten av älsklingsdottern Anna Greta. Hon är hungrig.
Ja men där står ju Anna Greta! Det är ett ljust skimmer kring henne. Stina reser sig långsamt upp ur sängen. Står på golvet i nattsärken och sträcker fram armarna. Skimret kring Anna Greta blir starkare.
– Hej min lilla gumma, säger Stina med mjuk röst
Anna Greta står helt stilla. Stina upprepar sig och tar ett steg framåt. Det går så fort som en hastig vindpust. Ljusskenet försvinner och det är tomt på golvet framför henne. Stina skakar, tårarna rinner. Hon rör sig framåt, famlar med händerna och försöker fånga något i luften som inte finns där. Förtvivlad sjunker hon ner på golvet. Hon skakar av gråt. Det är inte första gången det här händer. Den ständiga sorgen gräver i hennes inre. Hon ser saker som i dimma och ofta är Anna Greta där.
– Flickan finns! tänker hon. Hon måste finnas hon måste förstå att hon är älskad att hon är det viktigaste som finns, att hon är… att hon är…. Men hon är inte, hon finns inte. Stina vet det men vill inte låta det vara verkligheten. Hon känner att omgivningen tittar snett på henne då hon talar om Anna Greta, berättar hur de lekt och pratat med varandra. De gör det oftast på mornarna innan de andra i familjen vaknat. När det blir rörelse i rummet, i sängarna runtomkring, brukar Anna Greta skratta lätt, kasta en slängpuss och krypa ner i golvet. Det är bara hon, Stina, hennes mamma som känner Anna Gretas närvaro. Hon vill prata om den men märker att andra tycker hon är konstig. Varför då, tänker hon. Varför? Missunnar de henne kontakten med Anna Greta? Förstår de inte att det finns en annan plats, en som hon, Stina, har tillträde till utan att alla andra har samma möjligheter.
Maken Per kommer inte tillsammans med Anna Greta. Honom har hon ingen kontakt med och ibland undrar hon varför? Hon hade känslor för honom, känslor som det ibland var svårt att visa. När hon gjorde det ville han gärna komma till och hon var rädd för graviditeterna som ofta blev följden. Per var en ståtlig man, arbetsam och rekorderlig. Så uppfattade hon i alla fall att omgivningen såg på honom. När han var iväg för fiske var det därför lätt att låta barnen följa med. Som den där dagen när allt hände. Julen närmade sig. Vädret hade varit kallt ett bra tag och isen låg säker i viken. Anna Greta älskade att följa pappa ut på isen och satt på en släde som han drog. Per berättade en gång att dottern brukade sjunga för sig själv när hon satt på släden. Han visste inte vilken sång det var, hörde inte orden men fann det trivsamt. Om hon sjöng den där dagen också vet hon inte. Beskedet om att en olycka hänt kom till henne mitt i julbaket. Då stannade tillvaron helt. Per och Anna Greta hade drunknat och ingen visste egentligen hur det hänt. De begravdes två dagar före julafton.
Per Jansson och Stina Jansdotter är två av mina många släktingar som levt hela sina liv på Ängsö mellan ca 1600- och 1900-talet.
Min farfars fars gravsten finns på Ängsö kyrkogård, där det står:
Rättaren
C. J. Pettersson
Högsholm
1839 1906
Hans ena son, min farfar, Carl Johan Johansson (1865-1940) vandrade in till Stockholm i dryga 20-års ålder och blev kvar där till sin död. Hans gravsten finns på Skogskyrkogården. När man, som jag, finner särskilda händelser i släktforskningsarbetet är det ofrånkomligt att fantasin sätts igång. Hur hade de det egentligen? Jag utgår ifrån att känslor fanns på samma sätt som hos nutidsmänniskor men att tiden för sorg och bearbetning var mycket mer begränsad. På gott eller ont kan man endast fantisera om.
Berättelsen du just läst bygger på den verkliga händelsen – att Per Jansson drunknar tillsammans med sin sex-åriga dotter den 10 december 1816. Det finns ingen information i arkiven som beskriver själva händelsen. Enligt arkivarierna jag talat med var det, på denna tid, alltför vanligt med dödsfall i samband med olyckshändelser och därför sällan noterat något om dessa. Särskilt inte när det gäller ”vanligt folk”.
Noteringen i kyrkans dödbok för Per lyder – ”oklanderligt uppförande”. Både Per och dottern Anna Margareta jordfästes den 22 december 1816.Per Jansson är min Farfars farfars far, född 1783 på Berg.Stina Jansdotter är således Farfars farfars mor, född 1783 på Aspö. Död 1847.
Jag har själv inte spenderat tid på Ängsö. Kontakten mellan släkten i Stockholm och kvarvarande personer på Ängsö återupptogs inte efter att Farfar gav sig iväg till huvudstaden.