Om den farliga julnatten

Av Catharina Piper

I gamla tider tände man ljus som skulle brinna hela julnatten, som skydd mot onda makter. Från mun till mun berättades, under tissel och tassel, om en kvinna som kommit för tidigt till julottan då de döda fortfarande satt kvar i bänkarna.

Snart kunde hon känna igen döda släktingar och grannar, som i all hast varnade henne så att hon med knapp nöd undgick att slitas i stycken av de döda i församlingen. Efter sig lämnade hon ett sönderslitet klädesplagg.

I gårdarna gick man upp tidigt i vintermörkret för att hinna till julottan, som kunde börja redan klockan fyra om morgonen. För att hitta rätt väg i mörkret användes långa bloss till lyse. Den som försov sig skulle vara sömnig resten av året Var det vinterföre åkte man släde annars som vanligt med häst och vagn.

Hade man inte häst eller fick åka med tog man till apostlahästarna. På vägen kunde man råka ut olika skrymt och otyg. Såg man ett svagt ljussken röra sig över markerna kunde det vara en lyktgubbe. En ondsint varelse, som än i dag kan ses irra om kring i mörkret. De som verkligen har sett honom, säger att det är en liten grågrön gubbe som bär en lykta och som vill lura folk vilse på okända vägar i farliga, mörka skogen.

Det var viktigt att komma fram till kyrkan i rätt tid men mycket farligt att komma för tidigt. Då kunde man av misstag hamna på de dödas mässa. Ett bevis på att den mässan verkligen ägt rum kunde vara grus eller jord på kyrkbänkarna.

På Engsö har många under tidig julnattsmorgon sett en grå skepnad skynda fram i allen upp mot kyrkan. Enligt sägnen är det fru Brita Båth, som bodde i slottet i början av 1600-talet och som trodde sig vara nära att komma försent till ottan.

Fru Brita hade vaknat till, gått upp och tittat ut genom slottsfönstren mot kyrkan. Hon såg då att det lyste i kyrkan och trodde man glömt att väcka henne i tid. Hon skyndade att klä på sig och rusade ner för trapporna. Väl ute ut på slottsgården mötte hon vålnaden av sin gamla amma som tecknade åt henne att inte fortsätta.

Amman hade varit död i många år så fru Brita brydde sig inte om spöksynen, hon hade bråttom till kyrkan. När hon kommer fram och slår upp dörren får hon till sin fasa se att hon kommit alldeles för tidigt. Det var de dödas mässa. Hela kyrkan var full av sedan länge döda, som satt i bänkarna med sina magra knäppta händer och det hördes sång.

Som om den synen inte räckte stod hennes två, sedan länge döda män på lur bakom dörren och en av dem tar en sten och kastar mot henne och den andre slår med sitt svärd mot henne men får bara av en bit av hennes slöja. Hon undkommer, störtar tillbaka till slottet och faller ihop på trappen där den förskräckta kammarpigan hittar henne på morgonen.

Fru Brita förmår berätta om sina hemska upplevelser innan hon sen dör. Hennes berättelse lät märklig även på 1600-talet så folket gick upp till kyrkan för att kontrollera vad hon sagt. Man fann då både svärdet och fliken av hennes slöja. Båda kan ses hänga på fru Britas begravningsvapen i kyrkan. Stenen sitter inmurad i kyrkogårdsmuren.

Än i våra dagar är vi många som har svårt att sova under julnatten.