av Maria Lilja
I augusti 2019 valde jag, min son och hans klasskompis att leva friluftsliv på Hallingen. Eftersom det är en av få öar i reservatet där det är tillåtet att tälta en natt slog vi upp två kupoltält och förberedde oss för en natt ute i augustikylan. Innan vi kom så långt måste vi förstås ta oss till själva ön och det gjorde vi med hjälp av Rolf Lilja som körde ut oss med båt (Röda Lohin för övrigt som jag skrivit om tidigare). Det var sol och vackert väder till vår stora glädje men den blev kortvarig – direkt vid ankomst till ön började duggregnet som sedan övergick till ett strilande. Det blev en mycket snabb montering av tälten.
När regnet lättat något knallade vi runt på ön och ”utforskade” den (så mycket man nu behöver utforska en ö man känner som sin egen ficka) men det var trevligt i alla fall.
Efter att ha vandrat tvärsöver ön och studerat diverse naturfenomen med blandad grad av intresse började det så smått att övergå till kväll. De pumpade luftmadrasserna med en härlig doft av förråd och nostalgi var redo för serietidningsläsning och ficklampsnatt i väntan på kvällsmat.
Jag hade nyligen fått ett campingkastrullset som jag var nöjd med och som var överraskande bra. Vi kokade upp vatten och förberedde kvällens kulinariska läckerhet pulvermos och köttbullar (med glömd ketchup.) Ingenting smakar dock så bra som när man dels är riktigt hungrig av frisk luft och dels äter det utomhus hur präktigt det än må vara. Efter middagen blev det förstås obligatorisk grillning av marshmallows innan det började skymma på alltmer.
Till slut föll mörkret på allvar och det var dags att krypa in i tälten, klä sig varmt och upptäcka att minsann inte alla kottar blev bortplockade innan tältet sattes upp. Det var inte lätt att somna på grund av en tilltagande vind som rev och slet i tältduken, men det regnade åtminstone inte i den becksvarta sommarnatten. Det hördes misstänkt vakna fniss mycket länge från tältet bredvid, men till slut tystnade även barnen. Och jag, som också somnade till sist.
Sömnen blev dock inte särskilt långvarig då det upptäcktes att min luftmadrass hade en tendens att bli en filtmadrass. Efter att ha pumpat med ficklampa i munnen ett antal gånger mitt i natten gav jag upp och insåg att jag nog fick acceptera att sova på flacka marken direkt mot tältgolvet. Det gick det också.
Det var nästan värt höftgikten för att få vakna upp till en ny augustimorgon, långt från människor, stadens brus och motorljud. Vi valde att tina våra frusna kroppar framför elden medan sommarvärmen spred sig över vår grötkastrull och våra själar. Vi blev upphämtade vid lunchtid efter att ha simmat några varv i friskt mälarvatten för att krama ur det sista ur friluftslivet.