Av Lennart Klaar
Föreningen Långfärdsskridsko i Västerås (LiV) arrangerar färdledarledda gruppturer när isen på Mälaren eller på sjöar i omgivningen erbjuder åkbara isar. Den aktuella dagen hade jag anmält mej till en tur runt Engsö. Jag har paddlat en del runt och i trakten av ön, och sedan länge fanns en skridskotur runt densamma på önskelistan.
LiV är en välorganiserad och starkt växande förening med ett högt säkerhetstänkande. Man har särskilt utbildade färdledare, obligatorisk nybörjarkurs och en sk välkomsttur där man kontrollerar att den som söker medlemskap kan åka skridskor och har rätt utrustning på och i ryggsäcken. Här ska det finnas kläder för ombyte packat i vattentäta påsar i händelse av ett plurr och fika för en eller två raster.
Man delas in i grupp 1- 5, beroende hur fort och långt man vill åka. Grupp 1 kör snabbt och långt. Övriga åker kortare sträcka och med långsammare tempo. Flera grupper skulle åka kring Engsö, så även den grupp 4 som jag anmält mej till. Turen var fulltecknad och delades pga rådande coronarestriktioner i två delar med 15 åkare i vardera.
Engsöområdet var populärt denna lördag och parkeringsplatsen vid Engsöbron blev snabbt full av bilar så jag fick parkera på ön. Det var inte bara åkare från Västerås som ville till Engsö. Vi stötte på både stockholmare och Uppsalabor under dagen.
Vi gick på isen vid p-platsen väster om brofästet och färden skulle gå moturs runt ön. På bifogad bild framgår av den röda linjen hur vi åkte. Vädret var idealiskt. Strålande sol och svag sydvästlig vind, dvs motvinden skulle vi känna av i början av turen. Man insåg tidigt att vinden inte skulle bli något som helst problem.
Iskvalitén var något skiftande, hela tiden åkbar men lite knöligare på vissa partier. Våra färdledare tog ut svängarna ordentligt med syfte att vi skulle få åka på så släta isar som möjligt. Isens tjocklek var fullt tillräcklig och klapperljudets dova ton ingav en betydande trygghet.
Vi mötte några pimpelfiskare utrustade med isborrar och fick reda på aktuell istjocklek ute på Kungsårafjärden. Åkare från grupp 1 susade förbi efter att ha bytt några ord med oss. Åkhumöret hos samtliga var på topp och som vanligt kunde man stundtals småprata med andra åkare. Här fanns både sådana man kände sedan förr och nya bekantskaper.
Skridskoåkare är ett mycket trevligt folkslag. Vi gick väster om Röholmen och öster om Markskär och vidare mot Fagerön. Nu orsakade skridskoklappret en successivt högre ton. Det betyder att isen blivit tunnare. Några åkare högg med ispiken för att se om man gick igenom, vilket vi inte gjorde.
Vid passagen mellan Norra holmen och Fagerön såg vi att den andra halvan av grupp 4 tog sin första rast men vi körde vidare mot Skurusund. Mellan Viskär och inloppet gjorde en tidigare grundstötning med segelbåt sej påmind. Det hände för många år sedan och jag har senare fått besked att vi inte är de enda som fått oönskad kontakt med de stenar som döljer sej där under vattenytan.
I Skurusund hördes det att isen var betydligt tunnare. Ledaren angav att vi skulle hålla större avstånd till varandra. Jag spanade upp mot husen för att se om våra grannar i stan syntes till. Men varken de eller den kände bluesrockaren lite längre bort var synliga. Vi passerade sakta och försiktigt Ängsöfiskarna och den fiskebåt som en vecka senare blev skadad av ett träd som föll pga den hårda vinden.
Pga tunn is och lämplig tid för första fikarasten gick vi av isen vid Korsudden och sökte oss upp till den del av Utörundan som passerar här. Vi slog oss ner på klipporna och fikade. Några fotvandrare passerade liksom andra skridskoåkare som liksom vi valde säkerheten på land framför den tunna isen bortåt Långholmens brygga.
Fikastunden för LiV har den viktiga, starka och upphöjda position som en fikastund förtjänar. Vi fick också beskedet att spara lite fika eftersom ledarna räknade med att vi skulle hinna med en fika till.
Vid Långholmens brygga gick vi åter på isen och åkte norrut i Grisfjärden. Jag spanade mot Lugnet och Skomakarns, men mina vänner som bor där syntes inte till. Vi rundade norra delen av Grisfjärden och tog en gruppbild vid Grisen intill vilken det var öppet vatten. Måholmen, där jag i våras kunde plåta Adam och Eva, kan passeras genom Nässundet eller Måholmssundet. Vår färd gick genom det norra Nässundet trots att vi visste att isen skulle vara tjockare i den södra passagen.
Med stor försiktighet och långsam åkning gled vi så småningom ut i Oxfjärden och passerar innanför Lilla Fogskär där vi rastade med lunch och bad vid en paddling i somras. Klockan var inte så mycket när vi nådde Ängsösund varför färden gick vidare upp i Sagån och nästan fram till Målhammar. Där vände vi och tog fikapaus nr två varefter vi åkte in i Ängsösund och fram till Kuröns säteri.
Där var öppet vatten och svårpasserat i vassen. Vi gick av isen och påbörjade promenaden mot bilarna. Som tur var mötte vi två tjejer på hundpromenad som förklarade att den bästa vägen tillbaks var att vända och gå på norrsidan av sundet. När vi återvänt till bilarna var det fortfarande dagsljus och vi kunde nöjda konstatera att ingen plurrade och en dag på skridskoisen kan inte bli så mycket bättre än så här.