Tidigt år 1939 köpte pappa en motorcykel av märket DKW med en 350 cc tvåtaktsmotor. DKW är förkortning av Dampf-Kraft-Wagen, det betyder ångbil, därför att fabriken efter första världskriget började att experimentera med ångdrift. Detta övergavs ganska snart, men namnet blev kvar.
År 1932 slogs DKW ihop med tre andra bilmärken till Auto Union, det var Horch, Wanderer och Audi. Logon var fyra sammanflätade ringar, vilka Audi nu har ärvt efter att de tre andra lagts ner.
DKW-fabriken tillverkade fem olika storlekar av motorcykel, 125, 175, 250, 350 och 500 cc. Av de två största modellerna importerades inte så många till Sverige, men det lär finnas museiexemplar kvar.
När andra världskrigets bröt ut på hösten 1939 fick pappa inte köra den längre pga bensinransonering, så under hela kriget stod den uppställd på logbanan i den gamla ladan på Dalbacken. Ofta satt jag där och lekte att jag körde motorcykel. Det fanns en utförlig beskrivning av cykeln i ett häfte som jag lärde mig nästan utantill. Där fanns även bilder av DKW:s stora motorcykeless, Ewald Kluge, som tävlade med både 250 och 350 modellen.
När andra världskriget var slut 1945 kunde pappa börja använda sin motorcykel igen. Nu blev det lättare för honom att komma till olika arbetsplatser, både på ön och utanför. Jag minns till exempel att han hade jobb i Enköpings-Näs och Kungs-Husby på andra sidan Enköping.
Ibland fick jag följa med honom på motorcykeln. Jag minns i synnerhet hur vi ett antal år efter kriget åkte till Anunds hög för att se på Anundsloppet, en cykeltävling som kördes första gången 1939 och som under många år lockade europaeliten till tävlingen. Banan var triangelformad med två skarpa hårnålskurvor. Bäst utsikt hade man från toppen av högen och det var det många som insåg så därför blev det ganska trångt däruppe.
Andra gånger åkte vi till Fånö för att hälsa på mammas syster Svea Wahlström med familj. Vid de tillfällena åkte mamma och mina systrar buss. På samma sätt tog vi oss till mammas syster Greta med familj, som först bodde på Uppåker alldeles norr om Västerås och sedan vid Åkers styckebruk i Södermanland.
Farbror Erik hade en motorcykel av märket JAP med sidovagn i vilken faster Maja åkte. Erik måste ha köpt den motorcykeln redan på 20-talet, för den såg museal ut vid sidan av pappas DKW. Farbror Eriks JAP var en engelsk fyrtaktsmotorcykel på 500 cc som lät helt annorlunda än pappas tvåtakts motorcykel. JAP levererade motorer till andra motorcykelfabriker t.ex. till Harley Davidson och Husqvarna.
Farbror Erik var hemvärnsman och god skytt. Därför kom han rätt ofta på besök till Ängsö för att skjuta på skjutbanan som ligger i en hage nära Mejeriet och med mål mot Lindberget.
Pappa kunde använda sin motorcykel cirka tio år efter kriget, men det började bli svårt att skaffa reservdelar. Slutligen, när vi flyttat till Skolan, ställdes den in i ett uthus. Sen försvann den efter mammas död 1974.
Omkring 1955 köpte pappa istället en Messerschmitt, en trehjulig motorcykel med huv och en motor på 174 cc och 8,5 hk. Toppfart 85 km/timmen. På tyska kallas den Kabinenroller och det syns att inspirationen kommer från en flygplanskabin. Det var ju så att det var flygplan som tillverkades i fabriken före och under andra världskriget, men efter det förbjöds detta av segrarmakterna. Istället fick man lov att tillverka symaskiner och, just det, motorcyklar.
Den här hade en tvåtaktsmotor av märket Sachs och fyra växlar framåt, ingen backväxel. Liksom i ett jaktplan satt passageraren bakom föraren. Man satt mycket nära marken vilket gjorde att man tycktes åka mycket fortare än vad man verkligen gjorde. Pappa köpte sin Messerschmitt för 3 500 kronor, nu är samlarvärdet uppe i det mångdubbla.
Pappa körde med sin Messerschmitt ungefär fem år, men han började med stigande ålder få allt svårare att komma ner i förarsätet. Omkring år 1960 var det ett gäng ”gubbar” som tyckte att även de skulle ha bilkörkort när deras söner, och en del döttrar, hade det. Där hängde pappa på, och så for ett litet gäng in till Västerås för att övningsköra för att sedan ta det efterlängtade kortet. Jag tror att min morbror Erland också var en av dem.
Vart Messerscmitten tog vägen vet jag egentligen inte, men jag tror den blev delbetalning för den Opel som pappa sedan köpte. Ja, även denna gång ett tyskt märke. Jag tyckte för min del att den bilen var lite gubbig men jag unnade farsgubben att få sitta bekvämt i en om vintern varm bil när han skulle ta sig någonstans.
Kjell A Johansson